December är en känslokarusell, med inslag av glitter och glögg.
Julefriden är en fantasi, eller kanske snarare en utopi, december är snarare en känslomässig bergochdalbana som kan sammanfattas i sju känslolägen.
1. Chock.
Trots att december infaller punktligt, vid samma tid varje år, kommer det ändå som en chock varje gång: "Va – är det redan december?!".
Infaller julafton den 24 december, i år igen?!
2. Stress.
När den första chocken lagt sig och insikten om att decemberstarten inte fick den start man hade önskat (det här året heller), slår stressen till. December är tveklöst årets stressigaste månad. Utöver jobb och allt annat som i vanliga fall fyller vardagen ska det dessutom hinnas med luciatåg och julavslutningar, handlas julklappar och lagas julmat, städas och bakas och ALLT måste vara klart innan julafton – deadlinens deadline.
Julafton är deadlinens deadline. ALLT ska vara klart den 24 december. Helst ska även deklarationen vara inlämnad.
3. Ilska.
Med stressen kommer så ilskan. En gång i tiden brukade älska vägen till julen, myset och förberedelserna. Numera är jag mest arg, mumlar sammanbitet svordomar och undrar HUR december kan vara en så orimligt kort månad, VAD jag har gjort för att förtjäna detta och VEM som har tid med glöggfester och adventsmingel så här års (återkom gärna i februari, då är läget ett annat).
Kungafamiljen får sina julgranar levererade till slottet under högtidliga former. Då är det lätt att vara glad. Vi andra får skaffa dem på egen hand.
4. Förtvivlan.
I takt med att julafton kryper allt närmare övergår ilskan i förtvivlan. För varje punkt som prickas av på listan över allt som ska göras tycks minst två tillkomma, medan dagarna som återstår fram till jul är ungefär lika många som de tre vise männen. Ekvationen går helt enkelt inte ihop.
Julkrubban rymmer fler figurer än december har dagar. I alla fall är det så det känns.
5. Glädje.
Men så, när allt verkar som allra mörkast, så är den plötsligt där, den glimrande julaftonsmorgonen. Efter en alldeles för kort natt vaknar jag till ett virrvarr av strålande juleljus, tindrande barnögon och dofter. Det blev kanske inte precis som det var tänkt och långt ifrån perfekt, men det blev bra. Och jag har ett hem och en stor, stökig familj och vi kan inte bara äta oss mätta utan till och med frossa i godsaker från dignande bord och har jag varit snäll (det har jag märkligt nog alltid) brukar jag få paket av tomten. Flera stycken faktiskt. Och när julaftonskvällen sänker sig över föräldragården och öronen ringer av syskongnabb, småbarnsgnäll och snapsvisor, värms hjärtat av glädje.
Trots min vresighet på vägen mot jul är jag uppenbarligen tillräckligt snäll för att få julklappar. Varje år, i drygt 40 år.
6. Ånger.
Då ångrar jag lite att jag varit så irriterad, att jag snäst och varit stressad. Att jag inte planerade bättre, att jag inte började i tid och att jag aldrig lär mig. Julen infaller trots allt den 24 december varje år.
När julefriden väl infunnit sig känns det nästan på sin plats att följa kvällstidningens goda exempel och be om ursäkt.
7. Hoppfullhet.
Så kommer juldagen, årets allra mysigaste dag. All stress och press och alla måsten är avklarade. Man kan hasa runt i pyjamasen, ligga i sängen och läsa julklappsböckerna mitt på blanka dagen och ingen behöver laga mat – det är bara att plocka fram ur det välfyllda kylskåpet och skafferiet när man blir hungrig. Då föds hoppet om en annan sorts december nästa år. En välplanerad december helt utan stress, fylld av julstämning, pyssel och mys. Som en slädtur i mjuk nysnö mot julafton.
2024, då ska allt bli annorlunda. Då ska jag baka pepparkashus, julpyssla och mysa mig igenom december.
Minnet är kort. Plötsligt är det december igen.