Ja, jag flög faktiskt den dagen, vilket känns märkligt och absurt såhär i efterhand. Dels att jag gjorde det – men kanske framförallt att det var möjligt, att det lyfte några plan överhuvudtaget.
Men vi måste komma ihåg att det var en annan värld då. Ingen av oss visste riktigt hur vi skulle reagera på det hemska som skedde i USA, tydligen inte ens brittiska myndigheter.
Global terrorism existerade säkerligen även innan 9/11. Men inte i vårt kollektiva medvetande, inte på samma sätt. Det var mycket som förändrades den där dagen.
För mig och min dåvarande började dagen i ett typiskt brittiskt townhouse i Wimbledon (som inte bara är en tennistävling, utan även en fin stadsdel i sydvästra London).
Huset tillhörde min storasysters kompis och det var på hennes tv vi först såg de där bilderna från New York, sekvenserna som vi säkert sett ett hundratal gånger sedan dess – som om de inte hade satt sig på näthinnan ändå.
Och det är klart att vi pratade om huruvida vi verkligen skulle åka till Heathrow på eftermiddagen, eller om vi skulle försöka boka om vår långflygning mot Sydostasien.
Men vi var unga, kanske dumma, säkerligen naiva. Och samtidigt, återigen, vi visste inte då vad vi vet nu, vi såg inte på saker och ting på samma sätt. Annars hade flygplatsen naturligtvis inte ens varit öppen.
Precis hur lite vi faktiskt visste, precis hur chockade och osäkra vi alla var, blev väldigt tydligt när vi väl kom fram till Londons berömda jätteflygplats den där eftermiddagen.
För där rådde ju kaos, som ni kanske förstår.
Amerikanskt luftrum hade stängt, andra flygningar ställdes in efter hand. Tusentals resenärer var upprörda på personal, men visste inte var de skulle köa. Tusentals andra var upprörda på de som var upprörda och tyckte att de bara skulle åka hem, med tanke på läget. Säkerhetskontroller havererade, då ingen längre visste vilken säkerhet som krävdes. Mitt i detta stod poliser och militär och var lika förvirrade och emotionellt påverkade som alla andra.
Och då kommer vi fram till mitt starkaste minne från den där dagen, en sån där liten episod som innehåller så mycket.
Det var en väldigt ung soldat, mitt inne i en stor terminalbyggnad, som stod och viftade ett automatvapen till höger och vänster. Han visste inte vem fienden var längre. Hans ansiktsuttryck var precis det där man inte vill se hos en beväpnad person, det var inte lugn och kontroll, det var chock och närmast desperation. Livsfarligt, helt enkelt.
Fram kliver då en gammal tant. Hon var säkert rädd hon också, men hon hade det där lugnet som soldaten saknade. Hon lade en hand på hans arm, sade väl nånting om att det blir okej, om att världen är uppochner men att ingenting blir bättre av att tanklöst vifta med vapen.
Och hon fick honom att sänka geväret. Man riktigt såg på honom hur pulsen gick ner, hur rädslan minskade och hur han plötsligt mindes sitt uppdrag istället – som ju var att göra oss andra tryggare, inte tvärtom.
Bra jobbat, tanten!
Någon timme senare flög vi alltså, absurt nog, med ett av de sista flygplanen som lyfte innan Heathrow stängdes helt. Vi lyfte mot en annan del av världen.
Vi flög också mot en annan värld, eller åtminstone en förändrad sådan. Men det visste vi inte då.