Jag ser på ”Springfloden” i tv och är fruktansvärt rädd. ”Springfloden” är en svensk thrillerserie och handlar om en polisstudent som tar sig an ett cold case-fall och så händer förstås det ena efter det andra.
Jag tycker det är väldigt obehagligt att vara rädd. Vissa älskar det. Jag har läst att sångaren Freddie Wadling praktiskt taget livnär sig på skräck.
Det gör inte jag. Det kryper i kroppen när jag ser otäck tv.
Ändå gör jag det. Inte så ofta, men det händer. Jag har slutat skämmas för saker så därför tänker jag nu berätta hur jag gör när jag tittar på, i det här fallet, ”Springfloden”.
Jag sitter alltid ensam för ingen annan i familjen vill se. Men jag ser till att någon mer är hemma, det får inte vara tomt i bostaden, då kommer rädslan för nära.
En gång i tiden gjorde jag misstaget att ensam i en etta jag hyrde se på ”Excorsisten”. Fy fan vad rädd jag var. Jag somnade långt in på morgonen med alla lampor tända.
Jag har alltid fjärrkontrollen i handen, nu när det finns sådana. Det fanns inte till den tv i vilken jag såg ”Excorsisten”, i så fall hade jag stängt av. Det vågade jag inte, jag vågade inte ens röra mig.
Jag har sett ”The Shining” också, förresten. Stephen King. Fy satan. Tack och lov satt jag intill en kompis som sett filmen tidigare, varje gång nåt hemskt skulle hända grep hon tag i min arm. Så då visste jag på förhand när jag skulle blunda.
Flykt från kriget mot en okänd framtid, över öppna, kalla, svarta vatten. Bomber som detornerar vid en incheckningsdisk. Män som förföljer sina kvinnor, kvinnor som inte vågar öppna när det ringer. Det jag ägnar mig åt är en timmes lyxskräck i veckan.
...och så drar jag ner volymen till noll när spänningsmusiken börjar låta. Jag fäster blicken strax intill tv-skärmen, då slipper jag se vad som händer.
Allra värst är det när någonting förväntas hända men det inte händer någonting alls. Samtidigt ser jag i ögonvrån om bilden växlar till en annan scen så jag äntligen kan pusta ut.
Vid riktiga trauman kan posttraumatiskt stressyndrom inträda, överdoser av rädsla som fastnar i minnet och spelas upp igen och igen och igen.
Riktigt så långt går det förstås inte hos mig. Inte ens i närheten, så klart. Men jag är oerhört lättskrämd, det kan räcka med att någon säger ”bu!”.
Jag är inte ensam, det vet jag. En gång såg jag en läskis på bio och satt med blicken ner i knät. När jag såg mig omkring såg jag att mannen till vänster gjorde likadant.