Efter nyår, valborg och pingst är midsommar den storhelg där flest anmälda misshandelsfall sker. Slag från en som först sagt sig älska och som senare slår. En som sagt att hon är det finaste han vet, att hon är allt han vill ha och som senare säger att hon är så ful, värdelös och äcklig och att ingen annan kommer vilja ta i henne med tång.
Det är de sista orden hon hör innan de lämnar bilen för att möta de andra på midsommarfesten. De orden hon hör när andra par skrattar, när kompisarna skålar och när potatisen ställs på bordet. Det är de orden hon hör när hon tackar nej till dans. För tänk om hon hamnar bredvid någon kille eller ännu värre, tänk om någon kille tror att hon är intresserad. Det kommer hon få sota för i sådana fall. För att vara så säker på att ingen annan någonsin skulle vilja ta i henne, är han ändå förvånansvärt övertygad om att just det kommer ske.
Så hon förminskar sig, skrattar inte högt, dansar inte, lever inte ut, skojar inte med sina kompisar och ser verkligen till att hålla sig på avstånd från exet. Hon är ständigt beredd, ständigt på tå för att inte göra fel, inte gå över någon osynlig gräns hon inte ens visste fanns. Hon dricker mindre än honom eftersom hon annars är en fyllehora. Hon äter mindre än honom eftersom hon annars är en äcklig tjockis. Hon blir mindre. Mycket mindre.
Och kanske, när jag tänker efter, är det precis det här han menade. Han SD-politikern i Trelleborg som under kommunfullmäktiges sammanträde i veckan valde att gå upp i talarstolen och säga följande: ”Visst är det tråkigt att kvinnor blir misshandlade. Men jag har en tanke och jag vill att ni också ska tänka så: vad har kvinnan gjort för att en man ska slå. Det är en viktig tanke”.
Kanske är allas upprördhet över hans uttalande helt obefogad? Han kanske verkligen undrade hur liten hon gjort sig? Hur mycket av livet hon försakar för att han slår? Tänk om det var så han menade. Kanske är det därför han inte ens ångrar att han sa just så: vad har kvinnan gjort för att mannen ska slå? Han kanske bara formulerade sig lite olyckligt? Kanske. Kanske inte.
Varannan kvinna i Sverige har varit utsatt för allvarligt våld någon gång i livet. Nästan 40 procent av männen. De allra flesta av kvinnorna har, till skillnad från männen, utsatts av en partner på en plats de ska vara mest trygga på: i det egna hemmet. Våldet börjar tidigt. Ofta redan i skolan. Flest utsatta för våld av en partner och sexuellt våld är tjejer mellan 16–24 år. På ett sätt är det deppigt som tusan, på ett annat sätt är just det möjligheten att få slut på det. För runt varje ungdom finns föräldrar och lärare. Runt varje ung kvinna finns ett arbete, vänner och grannar. Runt varje mamma finns barnomsorg, kollegor eller släktingar. Vi är de som kan få slut på det. Inte varje fall. Inte varje man. Men många fler än vi tror.
Så till er som går på midsommarfesten, som samlas kring stången och som firar i hemmet: låt det här bli en midsommar där stången, dansen och sillen får stå upp för svensk kultur. Inte slagen, våldtäkterna eller ofredandena. Säg till när du hör någon säga något sexistiskt eller nedlåtande om sin partner. Prata med din son om att ha omdöme i rum där andras omdöme brister. Se till att din alltför fulla kompis tar sig hem innan han går över någons gräns. Knacka på hos grannen om du hör dunsar, skrik eller gråt. Kolla att allt är okej. Gå ihop fler och ring polisen vid akut oro. Knacka på tills polisen kommer. Ge barnen en tillfällig trygg tillflyktsorts hos dig. Och du, fråga inte varför hon är kvar på festen eller i relationen. Fråga varför inte han går, han som slår.