Jag har alltid haft en enorm arbetsförmåga. Det har inte funnits någon hejd på vad jag hunnit med under en dag. Jag har vaknat i ottan och känt arbetsglädjen ta tag i mig, ofta innan jag ens hunnit få på mig kläderna. Mitt jobb som lärare är också mitt stora fritidsintresse. Att skriva och läsa är det roligaste jag vet och jag har låtit arbete och fritid gå i varandra.
Det är så mycket som är roligt, lammen, barnen, hunden, livet på landet. Man vill ju bevara landsbygden levande genom att själv vara delaktig i den.
Och så vill man ju fortbilda sig också. Man måste ju fylla på förråden så man inte tar slut. Ganska många helger har gått åt till distanskursen vid Linköpings universitet.
Jag har märkt att jag kräver mer sömn nuförtiden så det har blivit svårt att hinna med allt jag vill göra. Under de drygt 20 år som jag varit verksam i skolan så har tiden för reflektion och planering minskat drastiskt.
För att orka så har jag prioriterat bort att umgås med vänner, motion och hålla ordning på mig själv. Jag har också slutat med att läsa för jag kommer inte ihåg vad jag läst. Musik kan jag heller inte lyssna på längre, det är för jobbigt. Kroppen har börjat säga ifrån, den är tung och ledsen och gör ont lite här och där. Men jag tänker att det snart blir bättre.
Och så en dag vaknar jag och det finns ingen kraft kvar. Gasen svarar inte när jag trycker på pedalen. En ordentlig blodpropp i benet på det och jag blir tvungen att ta en ofrivillig paus i livet.
Först känner man skam över att hamna i en sådan här situation. Man skäms över att man har ställt till det på det här viset.
Många minnesbilder från åren som gått kommer upp när man blir sittande såhär. Som den där vintermorgonen för säkert femton år sedan när jag körde fast bilen i en snödriva vid Bopparve. Jag tyckte inte jag hade tid att ringa efter hjälp så jag tar ut dubbelvagnen ur skuffen och trycker ner mina två, små barn i den. Pojkbebisen gråter för han är så kall om fingrarna. Sedan springer jag med vagnen genom snön till skolan där jag jobbar då, allt för att komma i tid till ett morgonmöte, det kändes viktigast av allting just då. Viktigare än att gå med barnen till förskolan. Det är barnets gråt och de kalla fingrarna som förföljer mig.
Jag sitter i soffan med blodproppsbenet högt på en pall. Då kommer yngste sonen och vill visa mig ett korttrick. Först tänker jag att jag inte har tid, att jag borde göra något nyttigare. Men sedan kommer jag på att vad är väl viktigare än att titta på ett korttrick? Kanske kan det komma något gott ur det här ändå?