Fairytale Of New York har måhända ställt dörren lite på glänt för okonventionella jullåtar.
”Knirre knarr, knirre knarr, snökristaller och julgransbarr”, är Bernt Stafs klanderfria beskrivning av julen. Det är klämkäckt och härligt, men jul firas bäst i vemod. Det har varit min fasta inställning sedan mina föräldrars separation tidigt 2000-tal. Sedan kan man ifrågasätta huruvida en 30-plussare med fru och barn hemma ska vältra sig i gamla och, sedan länge, bortblåsta sorger i juletid.
Men det är snarare efterföljande jular som väckt vemodsromantikern till liv. Privilegiet med två hem gjorde att det ena ibland var tomt om julen. Det fanns stunder då det smakades på den förbjudna frukten i att sitta ensam på självaste dopparedan. Fullkomligt oacceptabelt enligt släkten, men ett omåttligt mys signerat vemod.
Därför följer här en lista på de sju bästa, inte så glada jullåtarna. Holly Jolly Christmas, nej tack!
North Star (Bloody Christmas) – Elliphant. Elliphants bidrag till julen håller sig starkt till det vemodiga temat. Ett plinkande piano och Ellinor Olovsdotters raspiga röst är egentligen allt som krävs. Men textraden ”Bloody christmas, fucking christmas” knuffar vemodsromantiker över kanten.
Have Yourself A Merry Little Christmas – Cat Power. Den annars sävliga julklassikern får i Cat Powers version nytt, men möjligt lite mindre glatt, liv. När Emma Thompson får en Joni Mitchell-cd av Alan Rickman, och med det inser hans affär i filmen Love Actually, sedan går in i sovrummet och gråter i smyg till tonerna av ”Both sides now”. Så känns Cat Powers version. God jul.
Cruel Moon – Glasvegas. Piano, triangel, bjällror, körsång och klockspel. Glasvegas placerar bollen vid mållinjen för julefriden att bara peta in i mål. Men sen tillkommer texten framförd på den brötigaste skotskan du kan tänka dig och målchansen är bortblåst. Exempelvis förekommer textraden ”Homeless is where the heart is”. En riktig käftsmäll till all budskapskonst i de svenska hemmen.
Glasvegas har en hel EP tillägnad den inte så glada julen.
Julkort från New York – Mauro Scocco. Den svenska kungen av pop har kanske skrivit den jullåt som är svårast att relatera till. Mauro bodde uppe på Hudson för 300 dollar natten och ”Drack hela varvet runt på Marriot Skybar”. Det är så långt ifrån drikken man kan komma. Men Mauro är ensam och vemodig i New York, separerad från sin älskling och då spelar det ingen roll vad man häller i strupen. Man kvalar in!
En vintersaga – Jerry Williams. Det går knappast att ha en låtlista med jullåtar som ska spegla vemod utan att ha med en låt där Jerry Williams fullkomligt vräker ur sig ”Det är då som det stora vemodet rullar in”. Möjligtvis klassas det inte som jullåt och dessutom har vi gotlänningar kanske något att säga om föregående textrad ”flämtande ljus i Visby hamn” eftersom att dessa ljus oftast betyder återförening med nära och kära om vintern och inte speciellt mycket vemod. Både Amanda Bergman och Monica Törnell bör ha ett hedersomnämnande här, men rent vemodsmässigt är det denna version som gäller.
Cat Powers version av Have Yourself A Merry Little Christmas kvalar in som den mest vemodiga, och därmed bästa.
The parting glass – Boygenius, Ye Vagabonds. Ursprungsversionen av den numera närmast svenska klassikern ”Ett sista glas” som Taube den yngre sjöng och Miriam Bryant sedan skakade nytt liv i finns i många versioner. Men Julien Baker, Pheobe Bridgers och Lucy Dacus band boygenius lyckas nog bäst tillsammans med de irländska bröderna i Ye Vagabonds. Den skotska avskedslåten fångar det vemodet som, oavsett inställning till julen, drabbar oss alla. När den tar slut och avskedet med nära och kära är tvunget. Målgrupp hemvändare rekommenderas att slänga på denna dänga på väg till båten efter julen. Tårar kommer skördas.
Fairytale of New York – The Pogues och Kirsty MacColl. De vemodiga jullåtarnas Rolls-Royce har likt en murbräcka tagit sin in i julefriden hos närmast varenda julfirande själ på ön. Nog finns det en vemodsromantiker i oss alla. Att nu Shane MacGowan själv ”Won't see another one” gör inte ögonen torrare.