Det har gått ett drygt halvår nu.
Närmare hundra flyktingar anlände hit till södra delen av ön och inkvarterades på Björklunda pensionat i Burgsvik.
Ett halvår är ingen lång tid, men ändå tillräckligt lång för att förändra ett samhälle och dess innevånare. Vid senaste valet röstade oroande många här på Sverigedemokraterna . Idag är jag säker på att antalet minskat drastiskt och det tack vare den nya verklighet vi nu lever i.
Det är liv och rörelse i samhället, den nedläggningshotade skolan har fått nya elever, biblioteket sjuder av verksamhet, affärerna har fått nya kunder, bastun fler badande, fotbollslaget fler spelare... Oron och misstänksamheten mot det hotfulla har förvandlats till en lite folkrörelse av människor, som gör allt för att de nyanlända ska känna sig välkomna.
Fortfarande finns här SD:are som gärna vänder bort blicken när jag glatt och provokativt ropar ”Hej!” till dem. Några av dem hade säkert hoppats att deras fördomar om en massa hemskheter skulle besannas. När de märker att verkligheten blivit den motsatta och att många av deras tidigare bundsförvanter övergivit dem, då är det inte så konstigt att de är besvikna.
Därför ska jag ska fortsätta ropa ett uppmuntrande ”Hej!” när vi träffas.
Livet leker!
Efter att ha varit borta från aktivt fotbollsspelande (juniorlaget i Slite) i 61 år, är jag nu på väg tillbaka till arenorna igen.
Petter Svensson, huvudtränare i Hansa-Hoburg, har lovat att jag i B-lagets sista match på Hansavallen den 11 september får spela de sista fem minuterna (kanske tio om jag förbättrar min kondition) mot Visby Bois.
77 år gammal bli nog min främsta uppgift att försöka filma mig till en straff.
Vad gäller konditionen, så blir det mycket träning nu under bevattningsförbudet med slang och spridare. Säkert en kilometer knatande varje dag med bevattningskannan mellan utomhuskran och grönsaksland. Jag prioriterar potatisen, jordgubbarna och dillen för att rädda midsommaren. Det övriga - gräsmattor, rosor, vinbärsbuskar, hallon och Västeråsgurkor – får någon högre makt gärna hjälpa till med.
Fast det ser inte så lovande ut.
Läser i tidningen om tyst fallande träd i Vänge. Efter skogsbranden bör man undvika att vistas skogen, för trädens rötter kan vara sönderbrända och då faller träden mycket tystare än vanligt.
Jag läste en gång en artikel om ljud. Ljud existerar enbart om det finns något, ett mänskligt öra eller någon teknisk apparat som kan registrera ljudet. En ensam palm i öknen - eller kanske ett träd i Vänge? - utan hörande vittnen faller alltså helt ljudlöst.
Nonsens! anser jag. Men går det att bevisa motsatsen?
Får vi en straff i slutminuten vill jag gärna lägga den.
Jag vet hur.