När jag gick i skolan älskade jag terminsstarten i augusti. Nya blanka sidor i anteckningsblock och kalender, kritvitt sudd och långa vassa blyertspennor i pennfacket, en hel rulle slätt omslagspapper att slå in böckerna i. Jag hade alltid bestämt mig för att vara ordentlig och göra läxor och skriva prydligt. I några veckor var jag oövervinnerlig.
Samma förväntansfulla glädje inföll sedan varje höst i Uppsala. Lönnarna på kyrkogården lyste gula och luften var full av friskt regn och löften om nya stordåd. Jag traskade genom lövhögarna och planerade mitt nya liv som framgångsrik student. Jag skulle skaffa litteraturen på en gång, anteckna ordentligt på föreläsningarna, plugga varje dag i stället för kvällen innan tentan. Kanske göra matlådor och sitta på biblioteket varje dag? Skriva rent mina anteckningar på min elektriska skrivmaskin? Köpa en dräkt i tweed? Ha en blyertspenna i hårknuten?
Sen blev jag lärare och varje år när sommaren övergick till höst var jag lika entusiastisk. Nya elever, bländade vit tavla, fabriksnya whiteboardpennor i alla färger, nya excelfiler, inget kan gå fel.
I år vet jag inte vad som har hänt. Kanske är det värmeböljan som plågar alla varelser som tvingas vistas i en barack utan ventilation. I mitt arbetsrum är det 28 grader och vi sitter vid våra skrivbord och torkar våra pannor. Ja, den här terminsstarten har det saknats en del entusiasm.
Första skoldagen rullar jag in på parkeringen och möter en backande bil. Jag stannar, lägger i backen, tutar och den andra bilen rullar in i min kofångare med ett stillsamt knastrande. Redan där borde jag kanske förstå vartåt det barkar.
När jag muttrande kör min skramlande bil mot verkstaden inser jag plötsligt vad det är som verkligen sätter sordin på stämningen den här sensommaren. Jag passerar den ena valaffischen efter den andra och budskapen är platta, det är de ju alltid, men i år verkar de vara extra intetsägande och svävande med sina tomma floskler, bitvis kryddade med inslag av sörjig främlingsfientlighet. Även de partier som för bara några år sedan öppnade sina hjärtan verkar ha stängt till dem och slängt bort nyckeln.
Jag minns att jag var orolig 2018 men i år är det rena rama domedagen. Jag tittar på politikernas retuscherade ansikten och vet att ingen av dem kommer att fixa det här. Jag är ledsen att behöva säga det gott folk, men i år är vi bortom all räddning.