De man känner kan man lita på och känna trygghet med. Främlingar är farliga och skapar otrygghet. Det kan man tro – men i verkligheten är det kanske tvärtom.
”Vi” och ”dom” är motsatsparet i många politiska diskussioner. Och motsatsparet är ännu mer frekvent i en kulturell kontext. ”Vår” kultur är hotad av ”deras” kultur. Men det kan också vara tvärtom så att ”vår” kultur berikas av ”deras”.
”Vi” kan uppleva ”dom” som såväl ett hot som ett välkommet tillskott. Det är också intressant att titta på vilka som innefattas i ett ”vi” och vilka som hör till ”dom”. ”Vi” kan vara svenskar (vad det nu är?). ”Vi” kan vara heterosexuella. ”Vi” kan vara män. ”Vi” kan vara vuxna. ”Dom” kan alltså vara utlänningar, homosexuella, kvinnor, ungdomar/barn.
Oavsett vilket ”vi” som avses är det alltid så att ”vi” är normen, det normala och ”dom” är det avvikande. ”Dom” som inte tillhör normen, det vill säga avvikarna, kan ”vi” sedan beskriva i normavvikande termer, gärna grovt generaliserande som alltid går ut på att ”dom” är farliga och ”dom” kan man inte lita på. När vi ser positivt på ”dom” är det ofta frågan om att ”dom” utgör något litet exotiskt inslag som inte på allvar utgör något hot mot ”oss”.
Zygmunt Bauman (professor i sociolog m.m.) har skrivit om just detta i uppsatsen ”Främlingar är farliga – Jasså, är de?”, som ingår i antologin Collateral damage – Social ojämlikhet i en global tidsålder”. Och det är en ganska otäck bild han tecknar. ”Frön av fruktan ger rika skördar inom politik och handel, och utsikterna till en riklig skörd inspirerar dem som strävar efter politisk eller kommersiell vinning att ständigt bryta ny mark att odla fruktan på”, säger han.
Han utvecklar sedan detta med ett resonemang om att våra ledare (inom politik, förvaltning och näringsliv) medvetet och idogt påminner oss om att vi ska vara rädda för ”dom”. Planterandet och vidmakthållandet av denna rädsla utgör, enligt honom, själva grunden för deras maktställning. För att ”vi” ska hålla ihop behöver vi ett gemensamt ”dom” som utgör hotet.
Särskilt intressant i dessa tider med fruktansvärda terrorattentat utförda av ”dom” är att det våld ”vi” utövar mot oss själva, skördar betydligt fler dödsoffer. Antalet kvinnor som möter döden i form av en nära anhörig man är otroligt många fler än de som drabbas av blind jihadistterror. Givetvis ska det senare bekämpas – och det med kraft och beslutsamhet. Men vi får inte glömma att ”vi” faktiskt är farligare än ”dom”.
Det hissar vi
Revanschen – Ernst Brunner, Där går han, del 3.
Och det dissar vi
Militärövningar på Gotland – kusligt och onödigt.