Samlare gör världen vackrare

18 november 2011 06:00

Något som alltid fascinerat mig är samlande. Finns det en underbarare känsla än att hitta det sista objektet till en samling? Att få fylla igen det allra sista ilsket gapande hålet med prylen man letat efter så länge är en stor känsla. Så stor att den är omöjlig att beskriva för en icke-samlare. Jag tror världen skulle vara mycket vackrare om det fanns fler samlare.

Att samla kan göras på många olika sätt. Extremsamlaren måste ha ALLT. Varenda utgåva, varje variation och allt som kan kopplas till objektet på något sätt. Extremsamlaren, som nästan alltid är man, kommer därför för en utomstående att verka fullständigt obegriplig när han köper sitt fyrtiotredje exemplar av en vinylsingel "för att den pressats i Portugal". Skivan innehåller exakt samma låtar som de 42 andra exemplaren som står prydligt insorterade i samlingen, MEN när det portugisiska exemplaret plastats in i förseglad plastficka och med försiktig hand ställts bland sina syskon från hela världen är den delen av samlingen komplett. Som sagt, en stor känsla. Obegriplig för utomstående, och även närstående. Såsom fruar.

Man kan naturligtvis också "tjejsamla". Vilket innebär att man nöjer sig med några stycken av det man vill samla på. Ofta är temat på en dylik samling ganska brett, vilket gör det busenkelt att hitta fem, tio eller hundra stycken. Saltkar skulle kunna vara ett exempel på brett samlande, och eftersom en sån kollektion aldrig kan bli komplett är den helt ointressant för extremsamlaren.

Själv samlar jag vinylsinglar från skivbolaget Stiff Records, och exemplet ovan är hämtat ur verkliga livet. Jag vet exakt vilka skivor jag saknar och vad de kostar att lägga rabarber på. De sista hålen i samlingen blir extra jobbiga när de kostar skjortan och femti att fylla.

I den härligt vinyldoftande skivbutiken Rainbow i Solna stod jag en dag för några år sen och bläddrade efter fynd när dörren öppnades och en liten dam klev in. Hon stängde dörren försiktigt bakom sig och när jag kastade ett öga på tanten, som var i 80-årsåldern, var jag helt säker på att hon kommit fel eller ville fråga om vägen till en butik med gardinuppsättningar och kornischer i sortimentet.


-Hej Lasse. Har ni fått in den japanska pressningen av "Carnegie Hall" på CD?

Tantens fråga fick mig att tappa hakan. Uppenbarligen hade vi här att göra en fullblodsextremsamlare på 80+ som dessutom var på förnamnsbasis med personalen bakom disken. Vi hamnade i samspråk, tanten och jag. Hon samlade på Harry Belafonte och det var en fröjd skivprata med denna pantertant som ondgjorde sig över hur uselt beskrivna skivor på Internet ofta är, och att vissa säljare hon talat med på telefon inte ens visste så basic info som att "Stemra" är holländskt och "Sabam" är belgiskt. Jag minns inte om hon någonsin sett Belafonte uppträda, men jag minns att hennes ögon glittrade när hon pratade om honom. Och samlingen.

Jag lämnade skivbutiken utan skivfynd men alldeles varm i hjärtat.

Så jobbar vi med nyheter