Stående på klintkanten ovanför domkyrkan såg jag solen sänka sig i havet bakom Nicolais höga gavelspetsar. I mina ögon är solnedgång över Visby en av världens vackraste utsikter. Och insikter. För plötsligt insåg jag att det är på dagen 37 år sedan jag flyttade in. Ensam i en etta i gårdshus. Med dusch på gården. Och plats som lärling till fotograf. På LP-spelaren höll Leonard Cohen mig sällskap om kvällarna med "So long Marianne". Det var inte klackarna i taket precis.
I flera år bodde jag kvar i innerstan. Allt var inte bättre förr, men att ha levt länge sätter perspektiv på tillvaron. Då bodde jag krognära, i en nedförsbacke där glasflaskorna mitt i natten kunde komma rullande nedför gatan. När jag vaknade var det bara att hålla andan och invänta smällen – när flaskan nådde muren. Visby är en pangstad. Ingen stad har gett mig lika många upplevelser. Jag har krupit i medeltida latriner. Jag har fotograferat Helmut Kohl. Och Ulf Lundell. Pratat fiske med Per Gessle och jagat knarklangare med kameran.
Lärlingsplatsen gick bra och jag blev fast i yrket. Sedan dess har jag följt Visbyfamiljerna växla från en generation till nästa och sett de små husen byta ägare. Jag har sett biskopar och landshövdingar komma och gå. Och Visby innerstad både utvecklas och avvecklas. Då fanns det posthus vid Donners plats. Ett apotek i Hästgatsbacken. Både fiskaffär och bankkontor. När regionen flyttade ut blev kontoren bostäder. Innerstan blev sovstad. Men jag har det på känn, en ny vind drar in över stan.
Bortsett från några självmarkerande hus som lämnats åt förfallet rustar de flesta bäst de kan. Långt efter att olyckskorparna dömde ut Adelsgatan som affärsgata blomstrar A-gatan trots allt med nya butiker, kaféer och restauranger. När krogarna öppnar sina uteserveringar övergår medeltid till Medelhav – antalet olivträd i kruka per kvadratmeter i Visby är sannolikt flest i landet.
Mellan krukorna försöker taxichaufförer ratta besökarna runt. I den italienska kanalstaden Venedig sköter gondoljärer deras jobb. Venedig är på många sätt rätt likt Visby. Sommartid fylls båda städerna av horder med besökare, och av deras bagage. Venedig ville redan för många år sedan förbjuda rullväskor, på grund av oljudet och av omtanke om de boende.
Sedan 1950-talet har invånarantalet i Venedig minskat med mer än 120 000 bofasta. I fjol var för första gången antalet turistbäddar i staden fler än de som bor där året runt. Nu går Venedig ett steg till. Högsäsong ska i sommar ge staden rejäla inkomster. Inträdesbiljetterna kostar fem euro styck, motsvarande 58 svenska kronor, och går att boka på nätet. Införandet sker på prov och de som bor där permanent, pendlare, studenter och barn ska inte behöva betala, och inte heller turister som stannar över natten. Borgmästare Luigi Brugnaro jämför sig med Marco Polo i sitt mod att bevara staden och de historiska byggnaderna.
Även Rom slår mynt av vad man har. Fontana di Trevi ger stadens hemlösa soppkök och samlar varje dag in 3 000 euros till behövande. Kärlekspar vallfärdar till marmorfontänen, slänger en slant och ber om evig lycka. De skänker mer än en miljon euros om året.
Vad gör Visby, mer än att har en rostig skylt på hamnen med texten "I love Visby"? Nej, utlys en pristävling om bästa idé för hur vi kan göra som italienarna och få besökarna att skänka en slant – ge sedan alla pengar till Birkagården.