Jag styr barnvagnen norrut med ett fast grepp. Den där känslan precis när bebisen somnar och det blir tyst och lugnt har precis infallit. Jag känner mig en smula stolt. Det är inget otroligt jag har gjort, inte så. Björn tenderar att sova på rätt så fasta tider och vagnen har varit ett säkert kort under de senaste månaderna. Barnet sover. Superviking-vagnen från Emmaljunga straffar gångbanorna under sig och jag går förbi den plats där Alléskolan stod för bara någon månad sedan. Men inte längre. Den är borta, riven och jämnad med marken. Jag gick från årskurs två till årskurs sex på Alléskolan. Dessförinnan på Humlegårdsskolan. Trots att vi på bor Länna så kommer Björn inte få uppleva Alléskolan, inte så som jag minns det. Den ombyggda kasernbyggnaden med trånga utrymmen i källaren där både matsal och fritidshem samsades och såklart pingisbordet allra längst in i den smala källaren. Och den stora stentrappen i huset som man ramlade och slog smalbenen i åtminstone en gång månaden.
Jag är född 1991. Björn är född 2022. Jag växte upp i Visby och som det ser ut kommer Björn också att växa upp i samma lilla stad. Den stora skillnaden är att det skiljer 30 år mellan oss. Kan det göra så stor skillnad då?
Jag har lagt en del tankemöda på just det där. Funderat kring hur stor skillnaden faktiskt är att växa upp 2023 eller 1992, då jag ju levde mitt första år. Det är klart, Björns föräldrar kör en Passat och mina egna föräldrar körde då en 245:a. Så visst kan man säga att Björn inte åker lika ståndsmässigt... Men som barn så behöver det inte skilja så mycket, tänker jag. Att växa upp under tidigt 90-tal eller tidigt 20-tal.
Jag som förälder i dag har alla möjligheter att välja bort delar av det, stundtals väldigt stressande, digitaliserade och uppkopplade livet för att jobba lite mer analogt med mitt barn. Använda benen till vad de är till för, händerna till vad de är till för och hjärnan till vad den är allra bäst på, så att säga.
För det är klart att tekniken och i synnerhet internet kanske är den stora skillnaden. Ta min telefon som exempel, jag kan inte förstå hur den kan vara så intressant för Björn – redan nu. Eller intressant förresten, han är närmast besatt av den. Jag kan inte lägga ifrån mig den i närheten av honom utan att han ska ha ta den, hålla i den, slå den i marken eller bita på den. Visst, det är oskyldigt och han vet ju inte att det är en mobiltelefon. Ännu.
Det som inte är lika oskyldigt är att jag vet att han vill ha telefonen för att han ser hur både hans mamma och pappa tittar på den, använder den och interagerar med den. Det ska föras till handlingarna att Linnea och jag båda försöker hålla nere användandet av telefonerna när Björn är med, vilket även gäller skärmtid som ännu inte introducerats för lillen. Trots detta kan han förstå att telefonen är något viktigt och intressant som konkurrerar om uppmärksamheten. Han är åtta månader, Björn. Jag tror vi kommer lägga en oerhörd mängd kraft och energi kring såväl telefoner som skärmar, ju äldre han blir. Vare sig jag eller Linnea vill det, eller inte.
Det fysiska Visby då, som Björn ska växa upp i. Det blir inget bollhav i lekrummet på Atterdags till att börja med. Det är borta sen länge. Det finns inte många bollhav kvar på ön förresten. Han kommer inte åka med sina föräldrar till "Renokiosken" för att hyra VHS. Mycket har försvunnit och en hel del har tillkommit i Visby. Om utvecklingen går åt rätt håll vågar jag inte uttala mig om. Men händer saker, det gör det.
Björn ska få leka sig fram genom Visby. Det är en målbild jag har. För jag tror att leken ger honom såväl sociala som praktiska egenskaper. Och leken blir vidare nyckeln in till att utforska idrottens värld. En värld som jag håller varmt och som många av de som känner mig vet att jag gärna vill få in Björn på. Men tillbaka till leken.
Där finns oändliga möjligheter att ta sig an Visby och hela Gotland för ett barn, tänker jag. Som föräldraledig vill jag lägga samtliga lekplatser under mina fötter och bilda mig en uppfattning om hur, var och när en viss lekplats passar bäst. Jag tror att när Björn får leka, oavsett om det är hemma, ute, i lekparken eller på en allmän sångstund i en närliggande kyrka, så tror jag inte det spelar någon roll vilket årtionde vi lever i. Leken är äkta.
Var det något jag som ung kunde finna så otroligt irriterande förresten, så var det när min pappa skulle referera till gamla affärer som bytt namn sedan urminnes tider. Oklart? Här kommer några exempel. "Smulsen", var Team Sportia-butiken på Östercentrum. "Domus", var Coop i Gallerian som då hette "Obs". "Tempo", det var Åhlens. Inget konstigt för er som växte upp med de där butikerna, men för mig som tonåring, tidigt 00-tal, var det bara – Suck!
Men förlåt pappa, och alla andra pappor. Jag tror jag nu inser jag att jag ju börjar bli precis likadan. Jag kommer säga "Alléskolan" även om skolan byter namn efter ombyggnationen. Det blir lägenheterna vid "gamla Signalen" eller där "Elias föräldrar bor" om huset där min kompis Elias bodde. Jag inser att jag börjar bli likadan som min egen pappa. Men det kanske inte gör något inser jag. För Visby är ju någonstans samma stad där barn, vuxen och gammal får samsas och leva ihop. Pappa lekte på Länna under 60-talet, jag i södra Visby på 90-talet och Björn sluter cirkeln och leker på Länna nu på 20-talet.
Det ska nog gå bra det här.