När något som varit nytt slutar att vara nytt så blir det en konstant. En del av vardagen som vi bara lever med och förhåller oss till. Det tar en stund, men det blir alltid så. Man vänjer sig. Det har väl att göra med hur den mänskliga hjärnan är konstruerad, gissar jag.

Det händer med sorgen när vi förlorar någon vi älskar, det hände med coronapandemin, det har på flera vis hänt med kriget i Ukraina. Saker går från att vara det första man tänker på varje morgon, den sista tanken innan ögonen sluts på kvällen, till att bli en del av vardagen.

Medielogiken följer samma mönster. Att hålla igång en lika stor bevakning nu, och dessutom fånga publikens intresse för den, som under krigets inledande månader är en omöjlig uppgift för världens medier.

I slutet av mars gick jag på en föreläsning med två ukrainska journalister, fotografen Andriy Dubchak och Oksana Brovko, VD för Association of Independent Regional Publishers of Ukraine. Två personer vars liv och arbete förändrades i grunden när Ryssland invaderade deras land den 24 februari i fjol.

Inför ett knäpptyst rum berättade de om sin nya vardag. Om möten med familjer som tvingats bosätta sig under jorden för att inte dö av fallande bomber, bilder på döda kroppar längs gatorna i ukrainska byar, filmer på sönderbombade bostadsområden och byggnader. 

Om journalister vid frontlinjen, som dokumenterar och berättar om kriget för att världen ska få veta, som tvingas fly automateld, i bästa fall med livet i behåll. Om hela nyhetsredaktioner som varje dag oroar sig för om det kommer finnas el, vatten att dricka och internetuppkoppling bra nog för att publicera sina artiklar.

Andriy Dubchak och Oksana Brovko berättade också om hur de märkt att mediernas rapportering minskat. Att nyheterna från kriget inte längre toppar världens nyhetssajter från morgon till kväll. ”Snälla, vi vet att det till slut blir det nya normala, att läsarnas intresse blir mindre, men ni måste fortsätta berätta. Det är värre nu, finns fler historier nu, än för ett år sedan”, var andemeningen.

Idag, på pressfrihetens dag, tänker jag på Andriy Dubchaks och Oksana Brovkos ord. Jag tänker att de har rätt. Vi får inte sluta berätta om kriget, om den ryska invasionens grymhet, om brotten och de vidriga dåden mot landet Ukraina och alla dess invånare. Det får inte bli något vi ser som ett nytt normalt inslag i vardagen.

På samma vis får vi i Sverige aldrig ta det vi har här och nu för givet. Det var länge sedan vår demokrati, yttrandefrihet och pressfrihet var på riktigt hotad. Det är givetvis skönt, men det gör också dessa friheter till en konstant, något som bara finns där. Det är bekvämt, men farligt. För är det något kriget i Ukraina lärt oss är det att allt kan försvinna på ett ögonblick.