Namnet har börjat dyka upp här och där på sistone – men alltid i förbifarten. Alldeles obekant är Björn Kopf i och för sig inte.
Någon känner honom kanske som planarkitekt och fastighetsförvaltare, någon annan som borgmästare och ålderman i Medeltidsveckan. Därtill har det blivit en rad roller i olika teateruppsättningar genom åren.
Men det är inte därför GT stämt träff med Björn Kopf. Nej, vi är här för att denne Visbybo på kort tid blivit en av öns främsta kulturmecenater.
Våren 2018 donerade han 50 000 kronor till Gotlands musikalkompanis ledare Sofia Ahlin Schwanbom. På hösten gav han länsteatern dubbelt så mycket för att förverkliga det här årets stora satsning ”Dubbe”.
– Jag har alltid levt sparsamt. Men jag ser ingen mening med att samla pengar på hög. Om jag får en slant över vill jag hjälpa dem som har det sämre ställt, säger Björn Kopf.
En vacker tanke som många nog skriver under på, men vi vet att desto färre öppnar plånboken när det kommer till kritan. Det som skiljer Björn Kopf från andra människor i samma situation är att han vet hur bittert armodet smakar.
Hans pappa var balttysk, och likaså en driven affärsmän. Familjens firma blomstrade, men historien tvingade dem på flykt. Och inte bara en gång, utan två: Först från Estland till Polen, där Björn föddes, och sedan till Sverige i samband med andra världskriget.
– Jag minns ännu flykten under pågående krig. Jag var i femårsåldern då. Ja, det var hemskt. Vi blev beskjutna …
Första anhalten var Gotland, eftersom mammans föräldrar var gotlänningar. Merparten av uppväxten tillbringades dock i Huskvarna och Jönköping. I Sverige tvingades familjen hur som helst börja om från början – ännu en gång. Släktvapenskölden, som numera hänger över dörren i Björns tvårummare, skyddade dåligt mot den ekonomiska nöden.
Hur såg er vardag ut när ni bosatte er i Sverige?
– I Huskvarna levde vi i en trerumslägenhet, som också var pappas kontor. Min syster kunde inte sova på nätterna för då satt han och knackade maskin. Själv sov jag i en säng i köket. Det var våra levnadsförhållanden då – och sånt där glömmer man aldrig.
Redan vid unga år insåg Björn Kopf följaktligen att det här med pengar är blodigt allvar.
– Vi hade skulder när jag var barn, och det tyngde mig. Därför höll jag mig alltid väldigt informerad om när lånen skulle amorteras. Jag hjälpte också till i familjens affärsrörelse, och det gjorde jag bland annat för att jag inte ville att vi skulle hamna på obestånd. Det var en skräck jag kände då.
Samtidigt började en konstnärsdröm att slå rot mitt i den materiellt inriktade vardagen.
– Jag ville gå till teatern, bli regissör. Men den enda kvalificerade personen som stöttade mig tog livet av sig, så där stod jag ensam. Mina föräldrar var ju affärsfolk och de tyckte inte att teatern var ett pålitligt arbete. Så jag vågade helt enkelt inte, utan satsade på ett borgerligt yrke. Ett halvkonstnärligt yrke visserligen, nämligen arkitekt.
Du gjorde en sorts kompromiss?
– Jo. Pappa ville ju att jag skulle ta över den firma som han höll på att bygga upp för tredje gången. Först i Estland och Polen, nu i Sverige. Men jag valde att gå min egen väg. Ironin ville dock att jag hamnade där ändå. För senare i livet lämnade jag arkitektyrket och blev fastighetsförvaltare av den fastighet pappa hade byggt i Jönköping. Så jag blev en sorts affärsman ändå, till slut, även om jag inte är den entreprenör som han var.
Numera var det länge sedan Björn Kopf, som sedermera valde att flytta tillbaka till Gotland, behövde oroa sig för att hamna på obestånd. Men han känner fortfarande igen sig själv i människor som har det knapert, säger han.
Därför föll det sig naturligt att börja ge pengar till ändamål som ligger honom varmt om hjärtat. Den första stora donationen ägde rum 2017. Då skänkte han 100 000 kronor till Röda Korset, pengar som gått till att hjälpa ensamkommande att ta körkort.
– För mig är det viktigt att stötta just ungdomar, det är där pengarna kan göra störst skillnad.
Björn Kopf utgår inte från några fasta kriterier när han väljer vilka projekt han ska ge stöd åt. Men kulturen, den känner han fortfarande starkt för, vilket också återspeglas i donationerna till musikalkompaniet och länsteatern.
– Jag ser ju hur finansbranschen sväller av pengar, medan och teater- kulturverksamheter lever på svältkost. Jag tycker inte det är rimligt med så stora skillnader.
Är kulturmecenatskapet något du kommer att fortsätta med?
– Tja, jag vet inte riktigt hur jag ska svara på det. För säger jag ja, då kommer jag förmodligen att översvämmas av förfrågningar. Och det vill jag inte. Jag kommer att fortsätta att ge när det blir pengar över och när jag ser ett ändamål som jag sympatiserar med. Men det finns fler än jag som har pengar, och jag hoppas att fler tänker som jag.