Från studions fönster på hamnen har Micke Lyander utsikt över ett just den här dagen rytande Östersjön. Här inne instrument, mikrofoner och kablar överallt, i det mindre rummet ett gigantiskt mixerbord med ett virrvarr av kanaler.
Här har artister och producenter genom åren kommit och gått, men den dag vi träffas är, som Lyander säger, en "artistfri dag". Då finns tid för återhämtning och pappersarbete.
Sommaren har varit intensiv, egentligen hela senaste året.
– Ja, när man tittar bakåt har det varit rädd ordentlig snurr här, säger han.
Jodå, så är det. Heta hiphoptrion ODZ med producenten Fath Max 666 från Max Martin-knutna produktionskollektivet Wolf Cousins var här under hösten, Ludvig Söderberg från samma kollektiv har arbetat med senaste släppet från Tove Lo, Merit Hemmingson och Ane Brun har nyttjat studion liksom Tonbruket, Seinabo Sey, mångårige samarbetspartnern Tomas Ledin, stenhårda The Refused, Avicii-rösten Sandro Cavazza och förstås hemmasonen Pugh Rogefeldt.
Några få bland så många andra.
För trots att skivindustrin de senaste decennierna har förändrats i grunden och ny teknik gjort det möjligt för vem som helst att spela in var som helst har Gotlands första studio snarare märkt ett uppsving i antalet bokningar.
– Jag var lite orolig ett tag, men jag skulle säga att teknikutvecklingen snarast haft en positiv påverkan, säger Micke Lyander.
I studion finns vibbar och verktyg, kunnande och historia. Det är så Lyander säger det.
Och det finns ju bevars en frodig scen bakom den musik som hamnar på radiokanalernas A-rotation, alla mindre akter i ibland mer undanskymda genrer. De spelar in album och säljer direkt till kund vid konserter.
– Det är inga stora volymer men det görs mer än någonsin, jag brinner för den musiken, någon som kommer hit med en fiol eller några visor. Och det görs mer och mer film och tv, det ska också spelas in och mixas, säger han.
Den som sitter hemma tröttnar till slut, den har inget sammanhang, ingen interaktion. Lyander säger att under de senaste fem åren har det definitivt skett en vändning. Studiorna har blivit kreativa värmestugor.
Sandkvie studio är en slags pionjär i Sverige. Redan 1967 startades den av Allan Larsson i en källare i Alva, då under namnet Mixette. Inspelningarna skedde på salig Tandbergbandare.
Studion landade senare i såväl Linde som Hemse innan den 1976 inhystes i ett gammalt hönshus i Öja. Då hade tekniken utvecklats så pass att en åttakanalig Scully-bandare installerades, samma typ som The Beach Boys använde.
Micke Lyander, uppvuxen i Hemse, var då trummis i bandet Mickes - med tre Mikael i sättningen - som fick möjlighet att lira in några låtar. Det kom definitivt att avgöra hans yrkesval.
– Jag var 17 bast, fick fri access och egen nyckel och tillbringade mina 10 000 timmar där, minns han.
Vi skissar lite snabbt här, låter årtal och teknikutveckling passera, men 1984 startade Lyander och Larsson aktiebolag, bytte namn från Mixette till Sandkvie studio och fick strax därpå sitt första betydande lyft.
Det var grannen Lasse Tennander som spelade in albumet "Rötter" vilket kom att bli ett jättehit i radio. Det satte också fart på bokningarna.
Det album som fick studion att riktigt flyga var "Vingar" med Mikael Rickfors 1988, den första guldskivan.
För sedan kom de, den ena akten efter den andra; Freda, Suzzis orkester, Pontus och Amerikanerna, Marie Bergman, inte minst var Sandkvie delaktigt i Grymlings framgångar.
Det här var en tid då de flesta artister spelade in sina album i Stockholm. Sandkvie öppnade dörren för det lantliga, ett kravlöst sammanhang som kunde trigga inspirationen.
1999, för 20 år sedan, flyttade studion helt och hållet till Visby. Under en tioårsperiod hade Lyander varit ensam ägare och studion fungerat som en slags filial till Öja, men i och med att allt mer centrerades till just Visby fick det bli så.
– Jag stod i ett vägskäl då. Jag var på väg att etablera mig i Stockholm, skulle bara sätta namnteckningen på att köpa EMI-studion men fick kalla fötter. Så jag flyttade hem och växlade upp här istället, berättar Micke Lyander.
The Cardigans blev en av de viktigaste bokningarna någonsin, i tidigt 00-tal arbetade de med albumet "Long Gone Before Daylight" i Visby. Skivans omslag är för övrigt fotograferat på studions vind.
Cardigans, med Nina Persson vid sångmicken, öppnade fönstret mot världen. Strax därpå kom danska rockbandet Saybia, ekonomiskt oberoende efter en jättehit på MTV anlände de med två lastbilar, egen vit flygel och eget gym. De hyrde in sig i två månader. Därefter har det rullat på.
Sandkvie studio är ett stycke gotländsk kulturhistoria där allt från megastjärnor till lokala folkmusikgrupper kunnat spela in sin musik. Det är lika mycket företagshistoria och själva moderskeppet till den armada av musikstudior som finns på ön i dag. De är konkurrenter och kollegor, folk drar folk och Gotland har med åren etablerats som ett självklart alternativ för artister och skivbolag.
Med tiden har Micke Lyander även börjat profilera sig även som manager och bokare. Dels åt Pugh Rogefeldt i vars band han är trummis, dels åt Lee Gotvik och Marie Nilsson Lind och deras kommande föreställning med kärlekstema. Det är en följd av branschen ändrade förutsättningar.
– I dag finns ju de större intäkterna på live-sidan, därför går jag mer och mer in på arrangemang, säger han.