– Det är himla roligt med lokalen. Jag gillar att spela i kyrkan, det blir extra allt, hela känsloregistret, garanterar Eric Palmqwist inför sin första Visbyspelning på två år.
Det blir främst material från hans båda svenskspråkiga soloskivor "En halv gris kan inte gå" och "Hej då", båda kritikerhyllade och fyllda av berättande historier. Men han utlovar också något från sitt kommande nya album.
Med sig på tribunen har han mångårige kompisen Henrik Meierkord på cello. Ett något udda instrumentval kan tyckas.
– Cellon funkar bra som komp, den blir som en liten stråkorkester, konstaterar Eric.
Han är mycket flexibel när det gäller i vilka konstellationer han framträder, det kan bli duo, trio eller fullt band.
– Det blir alla möjliga sättningar. Låtarna får då lite olika kläder och då tröttnar man inte på dem. Senast jag spelade på Gotland, på Warfsholm i höstas, var det med fullt band.
– Men det är alltid spännande när jag spelar själv. Jag känner publikens lyssnande och tystnad, pratar man hörs inte musiken. Och det gör inget om man spelar fel. I dessa Spotify-tider när allt är perfekt blir det lite mer som att gå på lina och det ger en viss tjusning.
Konserten är det enda Eric Palmqwist gör under detta snabba Gotlandsbesök. Det är i stort sett hit-spelning-hem.
Så det blir ingen låtskrivarsession i Lojsta?
– Det klarade jag av i höstas, konstaterar Eric och förbereder sig för tisdagens repetitioner.