Fröet såddes en novemberkväll på bortre sidan av Sandön. Det var 2000, hon var där för att fota oljesanerare men på sin promenad slogs hon av den mjuka ljuset, knäppte av och tänkte...
– ...den här bilden måste jag göra något av. Och så blev det som det blev, grannen hade en kalender med bilder på barnbarnen, då satsade jag på det här.
Året därpå började hon fotografera med ett medvetet mål. De två fösta almanackorna bestod enbart med bilder från Sandön, alla tidstypiska, sol om sommaren och ruggigare motiv för vintermånaderna.
Och på så sätt har det fortsatt, år efter år, även om bilderna från och med år tre kom att hämtas från Gotlands alla ändar.
Den första kalendern trycktes i 1200 exemplar, i och med den utgåvan etablerade hon försäljningsställen i Stockholm och på Gotland, vilka de allra flesta levt kvar under alla år.
Som mest har upplagan varit 3000, sista almanackan är tyckt i 2200 ex.
För nu är det alltså över och ett slags ok lyfts från henne, för även om det varit nöjsamt har det inneburit en viss press.
Alltid tänkbara motiv i fokus varthelst hon på ön sig vänt, fingret ständigt på avtryckaren.
– Och så blir man äldre. Jag har barnbarn jag vill ge mer tid, jag håller en del föredrag och bildvisningar.
Dock slutar hon inte plåta; för nöjes och för bland annat vykorts skull. Många av de ö-motiv som postas över världen bär hennes signum. Svalbard har också med tiden blivit en favoritdestination, foton därifrån finns att se bland annat på hennes hemsida.