Klas Östergren
Större trygghet aldrig fanns
Bokförlaget Polaris
Det börjar med ett mord. Det är den 4 februari 1973. Platsen är Bremens flygplats. En medelålders man på väg från planet till ankomsthallen skjuts på nära håll av en man som lösgjort sig ur en grupp flygplatsarbetare.
Mördaren hänger sig själv ett antal timmar senare och orsaken till mordet blir aldrig klarlagd. Den skjutne mannen är John Löwenskjöld, generalsekreterare för försäkringsbolaget ILAC.
Det är inte första gången det berättas om detta fiktiva mord. I ett efterord skriver Klas Östergren: ”John Löwenskjöld och ILAC introducerades i en utställning av Björn Lövin med titeln ’In memoriam’, visad på Liljewalchs konsthall i Stockholm 1973. Ett bidrag till vår moderna mytologi som gjorde djupt intryck på författaren.”
Berättaren i boken heter Hans Haraldsson, son till Löwenskjölds bästa vän. Han är konsumentvetare och tjänsteman ut i fingerspetsarna, nyss frånskild. Skeptisk till allt vad fiktion heter läste han inte sagor för sina två döttrar utan facklitteratur.
Redan tidigt tänker man: så här brukar väl ändå inte Östergren skriva? Nej, men nu har han gjort Hans Haraldsson till berättare och faktiskt skrivit en av de torraste prosaberättelserna i den svenska litteraturen. Men Haraldsson har inget annat språk än detta. ”Ett krackelerat kurialspråk. En bruten kanslisvenska.” Jag kan tänka mig att många läsare finner det jobbigt, men själv njuter jag ohämmat av den språkliga uppvisningen. Träffsäkert gjuten i sin presensform är den oemotståndlig.
Hans Haraldsson har lämnat uppväxtens Gråstena, det designade idealsamhället, där familjen var totalförsäkrad i ILAC och sitter till slut i en mögeldoftande lägenhet i en fejkad Hansastad på skånska slätten. Hans missanpassade syster har gått med i ett lokalt, främlingsfientligt missnöjesparti, där hon tycker sig finna den trygghet som ILAC inte kunde garantera.
I en presentation av boken skriver Klas Östergren: ”Men jag vet inte vad hans tillvaro liknar. Ett paradis eller ett helvete? Eller helt enkelt bara livet i en liten ort någonstans i Sverige? Här och nu.”
Hans fått en väska med brev som Löwenskjöld skrev till hans pappa och försöker med hjälp av dem att lösa mordet i Bremen. Romanen är den rapport han skriver men så mycket mer; framför allt en utredning av honom själv som en spegel av det samhälle han växt upp i och som man kan se som en extrem variant av folkhemmet. I botten är det här en politisk roman. Tryggheten är en chimär, som inte kan garanteras i en försäkring.
Visionären Löwenskiöld har genom sitt försäkringssystem påverkat mängder av människor i landet. Berättaren i romanen är en av dem. Det är som om systemet ligger som en generalbas under det vi ser idag, men inte alltid vill låtsas om: en i detalj digitalt systematiserad övervakning av medborgarnas minsta önskemål, inte minst när det gäller konsumtionsmönster. Det är ju ingen slump att den reklam som kommer på mejlen inte sällan träffar mitt i prick.
Hans inser till slut vilket sammanhang han växt upp och levt i. Romanen eskalerar fram till kapitlet ”Chocken i Genève” i en väl konstruerad dramaturgi och det är omöjligt att lägga den ifrån sig. Man vaggas sakta men säkert allt djupare in i texten via språket som nog är unikt i samtidsprosan; det är ungefär samma process som när man läser ett hexameterepos. Det går inte att värja sig.