I nyutkomna "Det gotländska bondesamhället - som Anna Kajsa Hallgard såg det" skildrar Kristina Berglund hennes författarskap och bakgrunden till hennes skildringar.
Kristina Berglund berättar i förordet hur hennes bekantskap med Anna Kajsa Hallgards författarskap började med ett loppisfynd som bestod av några av hennes böcker, ett fynd som gjorde henne nyfiken på resten av Hallgards författarskap.
Anna Kajsa Hallgard debuterade 1942 och då utkom faktiskt två av hennes romaner; "En man finner sin väg" och "De voro från Hulte". Men hon var ingalunda fastbunden vid hemmajorden i Levide. Hon reste mycket vilket gav intryck som även dessa skildrades i bokform.26 böcker blev det, majoriteten skönlitterära.
"Väv" är ett viktigt ingångsord. Hon samlade på intryck av verkliga människor och berättelser som hon sedan använde i förändrad form i sina romaner, en skapelseprocess som hon benämnde just som en väv som växer fram. En väv i vilken hon fångade och belyste det gotländska bondesamhället ur skilda aspekter. Allt ifrån negativa sidor som dess ofta låsta hierarkier till årets höjdpunkter som slåttern och julen och med gården som givet centrum.
Anna Kajsa Hallgard var författarnamnet. Hennes riktiga namn var Margit Olofsson. I sin självbiografiska roman "Baka bröd och drömma drömmar" avslöjar hon hur pseudonymen kom till, vilket var en ganska omständlig historia. Anna och Kajsa tog hon efter sina andra två förnamn där dock Kajsa var en hopdragning av Katarina. Hall syftar inte på den socknen utan var förleden i gårdsnamnet Hallbåter och gard betyder just gård på gutamål. En pseudonym som hon ansåg nödvändig på grund av omgivningens inställning, åtminstone inledningsvis, till en författande bonddotter.
Kristina Berglund har täckt in Anna Kajsa Hallgards mångfacetterade författarskap ur de synvinklar läsaren kan önska. Ett flertal citat från hennes böcker återfinns också, inte minst från självbiografin. Faktarutor om bondesamhället interfolierar texten.
Skriften ät utgiven av Anna Kajsa Hallgard-sällskapet. Det bildades på vad som skulle blivit hennes hundraårsdag den 7 januari 2015. Att det finns ett sällskap/vänförening omkring en avliden kulturperson är ofta en viktig förutsättning för att dennes verk lever vidare och finner nya intressenter. Hittills har sällskapet lyckats väl i sitt mål.