Skaparna beskriver det som en stadsvandring i tredimensionellt ljudlandskap.
Gruppen samlas på kyrkberget och alla får varsitt par hörlurar och en telefon att hänga runt halsen. Föreställningen börjar och en röst frågar om volymen är okej. När den tystnar hörs fågelkvitter. Jag tänker att uppspelningen har pausats, men det har den inte.
En annan röst hörs och vi börjar se oss omkring efter vem det är som pratar, men ingen är där. Bara vi med hörlurar och några tysta förbipassarande. Till en början är det nästan kusligt när man hör stegen i gruset som närmar sig bakifrån. Det blir svårt att skilja verkligheten från den fiktiva berättelsen som utspelar sig på samma plats.
Rösten i lurarna leder oss in i gränder och pekar ut detaljer på fasaderna. Tajmingen är häpnadsväckande. Berättaren lägger märke till sådant som jag får syn på en millisekund senare. Jag känner mig nästan övervakad, men samtidigt omhändertagen. Det är en okänd röst som liksom håller mig i handen och leder längs gränderna. På Stora torget säger rösten till oss att stanna.
Samtidigt som vi med lurar iakttar alla människor som gör sina ärenden är det vi som blir betraktade. Det måste se lustigt ut när vi står där i tystad. Ibland skrattar vi och ibland ser vi allvarliga ut. Vi stannar innan vi går över gatan för att släppa förbi några hästar, men det är bara vi som hör ljudet av hovarna mot asfalten.
– Det är speciellt för man blir både en betraktare och betraktad, berättar Johanna Karlsson, en av skaparna.
Det är Johannas röst som leder oss genom stan. Den är mjuk och nästan sövande. Men håller oss ändå på helspänn. Hon berättar om den nutida historien, den som utspelar sig just nu. Utöver de platsspecifika observationerna finns det en underton av en kärlekshistoria. Träden och husen som vi passerar påminner om gamla händelser och vittnar om allt som de för evigt kommer att associeras med.
Det är ingen vanlig audiowalk för turister som vill lära sig om medeltiden.
– Föreställningen riktar sig både till folk som är främmande för staden och de som gått här tusen gånger tidigare, förklarar Theodor Ryan, en annan av skaparna.
När föreställningen är slut hoppas Johanna Karlsson att människor ska gå genom stan och vara nyfikna på nya saker.
– Man blir medveten om sånt man inte tänkt på tidigare, säger hon.
Och jag håller med. Efter en timme vill jag inte ta av lurarna.