Rune Fröling, Monica Järlsäter och Niklas Sojde i "Avfall & bifall".
Gotlandsrevyn, "Avfall & bifall"
Sämsta året på länge inleddes med den bästa gotländska lokalrevyn på länge. "Avfall & bifall" blev Gotlandsrevyns upprättelse efter kalkonshowen "I vått och torrt" 2019. Med sylvassa naglar satte sällskapet i Klintehamn fingret på vår tids smärtpunkt: klimatkrisen. Det båda sved och kittlade. Framför allt blev det väldigt kul, inte minst Rune Frölings dräpande nummer om förskingringshärvan inom Gotlandsmoderaterna. De där pistolknallarna ekar ännu i mina öron. (Edvin Högdal)
Konserten sändes 22 april på bandets Facebooksida.
Pink Milks streamade konsert i april
Streamade livekonserter blev högsta mode under pandemins första våg. En bra bit in i andra framstår konceptet som lite passé. Jag minns ändå indieduon Pink Milks sändning från Väskinde med välbehag. Jämfört med vissa andra försök i genren var detta en okomplicerad historia utan vidlyftiga ambitioner. Lika bra som 'på riktigt' var det förstås inte. Men i all enkelhet blev den timmeslånga konserten en trösterik påminnelse om musikens gemenskapsskapande kraft. (Edvin Högdal)
Vilma Flood.
Vilma Flood skapade magi
Trots en diger uppsättning pärlande dryck på bordet så var det inte förrän Vilma Flood tog plats på scenen som törsten släcktes. På Nunnan i Visby, en vecka in i augusti, bjöd hon på en akustisk spelning som skapade vibration i sommarvärmen. Det var live, det var på riktigt och det kändes i hjärtat och långt in i själen. För ett ögonblick (två timmar) skapade Vilma magi tillsammans med Roger Gustafsson på pedal steel och Pontus Lundin på gitarr. (Johan Kurelid)
Botaniska trädgården i Visby.
Botaniska, stillsam upplevelse
I höst har jag promenerat var och varannan dag ned till Botaniska i Visby. Det har blivit en regelbunden och stillsam kulturupplevelse i pandemins skugga. Botaniska har också lockat många fler än mig i höst. Jag har träffat besökare som bara sitter och filosoferar över trädgårdens skönhet och andra som gärna vill berätta en historia för mig. Botaniska i Visby med många säregna träd och växter är en plats som vi ska vara stolta över. (Jan Sundström)
Louise Glück.
Glück om sorg och förlust
Den amerikanska poeten Louise Glück, årets Nobelpristagare i litteratur, skriver mörkt och vackert om familjen, kärleken och döden, inspirerad av antika myter, psykoanalys och trädgårdar. Hon skriver insiktsfullt om sorg och förlust men är också en förnyelsens och pånyttfödelsens diktare som mitt i nuet vardagligt och bedrägligt enkelt talar om en längtan efter det som varit och det som ska komma. Fyra samlingar finns på svenska, fler är på väg. (Lena Torndahl)
Björner Torsson.
Björners sista samling
Den 10 maj avled Björner Torsson och 15 maj kom hans sista diktsamling "Vara sten i sin sko". Har finare poesi skrivits på Gotland? Tio dagar in i maj/tystnade din röst/men inte dina ord/Frosten kommer/och döden den kommer visst/Kroppen kan verkligen ställa till det för en/Men inte dina ord/Stenar som aldrig lämnar våra skor/Fortsätter skava/fram glipor utan botten/Glipor av ljus, plötslig insikt/Dessa ord – stenar i min sko/tills döden kommer. (Håkan Anderson)
Georg Riedel.
Georg Riedel fick vad han förtjänade
Man visste det – och ändå inte. Hur musik av och med Georg Riedel, deltidsboende på Fårö, omgett oss under så lång tid. Basisten som spelat i egna och många andras jazzensembler, som komponerat musik för körer, symfoniorkestrar, för musikaler och opera, som skapat musiken till filmerna på Astrid Lindgrens böcker. 2020 kom något han förtjänat: boken "Georg Riedel - Jazzmusiker och kompositör" som skildrar hans värld. (Lasse Linusson)
Svenrobert Lundquist.
Bokutgivningen på Storsudret imponerar
Jag vill lyfta en räcka av kulturhändelser under året som gått, kanske till och med en trend. Utgivningen på ön av böcker med koppling till Gotland är omfattande. I år gäller det inte minst på Storsudret. Här märks under 2020 vänboken till konstnären Svenrobert Lundquist, "Skärvor", boken om miljöprojekt och människorna i dem; "Vår del av Östersjön", sent på året porträttet av "Murarn" och så Roland Olssons historia om koleran och Gotland. (Lasse Linusson)
Peter Fröberg Idling är mest känd för reportageboken "Pol Pots leende".
Nidamörkur, Peter Fröberg Idling
2020 blev onekligen ett lite speciellt kulturår. Antalet konserter och teaterföreställningar jag såg under de gångna tolv månaderna kan räknas på en hand. Lyckligtvis stod litteraturen trofast bi när andra kulturyttringar sattes i karantän.
I år utkom en av de bättre Gotlandsskildringarna på senare år. Jag tänker så klart på Peter Fröberg Idlings psykologiska skräckroman "Nidamörkur", som utspelas i ett ensligt och lugubert Vamlingbo. I GT:s recension jämfördes boken med Poe och Lovecraft, men jag undrar om den inte har mer gemensamt med Stephen King. "Nidamörkur" är "The Shining", med Trojaborg istället för häcklabyrint.
De som går vilse – Simon i "Nidamörkur" och Jack Torrance i "The Shining" – är medelålderskrisande män som håller på att tappa greppet om tillvaron. Ett krypin på landet, fjärran från tidigare misslyckanden, framstår som räddningen för båda.
Det slutar illa, för såväl Simon som Jack.
En betydande skillnad finns ändå mellan King och Fröberg Idling. Den förre är ökänt dålig på att avsluta sina berättelser: Av intrigen och personpsykologin återstår ofta bara slamsor när kungen tar fram den stora yxan.
Fröberg Idling är mer tålmodig i sitt berättande. Obehaget kryper ända till den sista, tvetydiga raden, som nog gett upphov till ett och annat samtal runt öns fikabord. Det ges inga omedelbara kickar i "Nidamörkur", men i gengäld dröjer den sig kvar i läsarens medvetande längre än Kings böcker brukar göra.
Peter Fröberg Idling kniper dock en plats på denna lista främst tack vare den lyhörda skildringen av Gotland. Ön ses visserligen med utbölingens blick, men mellan raderna anar man en författare som kan sin sak. Till skillnad från andra förlorar Fröberg Idling sig aldrig i fånig öj'n-kitch. Som gotlänning känner man igen sig, jag gissar att även vinterfastlänningen gör det.
Fast för att göra sig förtjänt av det fina epitet xx-skildring räcker det inte att fånga platsens ande; man måste besjäla den med något nytt. Efter att ha läst "Samuels bok" av Sven Delblanc går det till exempel inte att se kyrktornet i Fardhem utan att höra kajorna som pickar på den arme Tok-Sams förstånd. Peter Fröberg Idling lyckas med något liknande i "Nidamörkur". Efter att ha läst den känns det plötsligt inte lika rogivande att ge sig ut i trädgården med räfsa och grensax. (Edvin Högdal)
Annelie Roswall, Marie Nilsson Lind och Bittis Jakobsson under "En kväll för Josefin" på Wisby Strand.
En fin bro mellan då och sedan
Minneskväll för Josefin Nilsson, fullsatt på Wisby strand i en brytningstid, en bro mellan då och sedan. Det var det sista vi såg av Ainbusk; Marie, Annelie och Bittis, Josa i form av ett levande ljus. "Kom så far vi härifrån" sjöng de, starkt och så självklart var det är det är där, i Ainbusk, rötterna finns. Lee Gotvik var med, Maries nya musikaliska kamrat, det var fint. ”Vi får aldrig ge upp”, sjöng de som sista låt, allihop tillsammans, ”vi har drömmarna i oss kvar”. Så vackert, så sorgligt, så glatt, så värdigt. Dagen efter kom coronan. (Magnus Ihreskog)