NY BOK
”Jag har torkat nog många golv”
Nina van den Brink
Norstedts
Nina vad den Brinks augustprisade biografi ”Jag har torkat nog många golv” är både en levnadsteckning och en tidsspegel. Den handlar om en ovanlig människa och den era som gjorde hennes klassresa möjlig.
Allt utspelar sig på 1970-talet i Sverige, i en annan tid.
Maja Ekelöf, fattig medelålders städerska, cyklade i sin nötta kappa till städjobbet i kommunhuset innan solen gick upp. Hon gick upp en timme tidigare för att i smyg hinna skriva ut några sidor av sina dagboksanteckningar på en skrivmaskin på kontoret. Bokförlaget Rabén och Sjögren hade nämligen utlyst en tävling om den bästa politiska romanen.
Maja Ekelöf vann tävlingen med sin vardagliga redogörelse ”Rapport från en skurhink”. Hon var precis rätt i tiden, en lågavlönad städerska och fembarnsmor från landsbygden som trots heltidsarbete måste vända sig till socialen för att klara räkningarna. Hennes bok fick ett sensationellt genomslag. Den sålde massor och Maja Ekelöf fick tillträde till förlagen och salongerna i Stockholm. Hon träffade den tidens kända författare som Sara Lidman och Ivar Lo, hon ställde upp på massor av intervjuer både i tidningarna och på teve och hon fick brev från tusentals människor som hade känt igen sig i hennes bok. Hela tiden växlade hon mellan stursk självkänsla och nervöst tvivel på sin förmåga.
Hon lämnade aldrig villan i Karlskoga men slutade snart att städa och ägnade sig istället åt att jobba politiskt på yttersta vänsterkanten och som opinionsbildare. Det blev bara en bok till, den enligt Nina van den Brink med rätta kritiserade ”Brev” som innehöll korrespondensen mellan Maja Ekelöf och den fängelsedömde bedragaren Tony Rosendahl. Många ifrågasatte Ekelöfs syn på kriminalvården.
Nina van den Brink påpekar att 1970, samma år som ”Rapport från en skurhink” kom även ”Låginkomstutredningen” där man påpekade att de fattigaste inkomsttagarna var kvinnor. Författaren visar hur fattigdomen begränsar livet genom att berätta om sin egen karga uppväxt med en mormor och en mor som arbetat som städerskor.
Det här är en berättelse och en tidsspegel om folkhemmet och vänsterrörelsen och en askungesaga om en bitter klassresenär. Hon såg sig som vänsterns maskot.