Liljevalchs Konsthall visar Jockum Nordström i de två stora rummen i nybygget 27 januari till 14 maj. Det är arton år sedan utställningen på Moderna Museet. Fast däremellan alla utställningar i Antwerpen, Oslo, London, New Orleans, San Francisco, Paris, Dublin, New York. Världen är scenen för hans udda varelser som ständigt befinner sig ur fas med sig själva och varandra.
Mångtydiga, ogripbara verkligheter som på något sätt tycks stämma med Jockum Nordströms egen person, vilsen och rådvill av den yttre verkligheten och samtidigt med absolut gehör för det som pågår inuti varje människa som han möter.
Jockums bildvärld av teckningar och collage liknar ingen annans. Förbryllad ser jag in i det som kanske är kärnan i det som är att vara människa. Våra försök att passa in, vara i fas med omvärlden, fast vi i allt detta tillrättalagda spårar ur, för våra tankar är någon annanstans. Mitt i det till synes oskickliga avbildandet av perspektiv och rörelser fångas något helt annat, den lekande människan, tryggheten i att få vara sig själv, att vara fri och obunden.
Utställningens målningar har motiv från Gotland. Här tillbringar han mycket av sin tid, utställningen kom i stort sett till på ön.
Helt nytt för mig är hans små mobiler som på samma sätt bygger på en bräcklig jämnvikt, tändsticksaskar, mynt, ståltrådar och pappersbitar. Provisoriska korthus som sätts i rörelse när betraktaren trycker på startknappen. Ibland till musik, ibland till de spröda ljuden när ett mynt eller penna snuddar vid en glasflaska eller ett trasigt instrument.
Jag såg en gång en stor retrospektiv utställning med Alexander Calders mobiler i Washington, där ibland hans lilla Cirkus bestående av ståltrådar, tygbitar och snören som blev till en glad liten cirkus med djur, ballerinor och lindansare. Just så är det i Jockums värld. Han tar det som finns närmast omkring i ateljén, leker fram äventyr som kanske klarar balansakter när de sätts i rörelse. Om inte, prövar han sig fram med ännu ett mynt eller en pappersbild.
Utställningen är Liljevalchs chef, Mårten Castenfors, sista. På pressvisningen sade han att han avundades Pontus Hulthén och Moderna Museet som förr i tiden kunnat improvisera fram stora fantastiska utställningar på minimal tid. Den viktiga kunskapen fanns förstås, men framför allt byggdes utställningarna på fingertoppskänsla av det som pågick i stunden, allt det oväntade som fanns runt hörnet.
Och att det var det som han, Mårten, nu längtade efter och ville åstadkomma med Jockum. Att ge honom fria händer, utan plan och byråkrati. Att lämna allt i händerna på konstnären. Jag har en känsla av att Mårten alltid önskat få jobba så, och att han är den siste bland museichefer som lyckats i den ambitionen. Att i stället för politiskt korrekta och administrativt perfekta utställningar med ekonomi, säkerhetskrav och oantastlig nit, låta ögonblicket och fantasin styra och förlita sig på leken och improvisationen.
På bottenplanet väntar ännu en överraskning. Knut Andersson heter han, en bonde från Månsarp nära Jönköping. Hur Liljevalchs hittat honom är okänt, det lilla Österängens konsthall visade delar av hans kvarlåtenskap. Knut Andersson befann sig under hela sitt liv utanför konstvärlden. Han ställde inte ut, få kände till hans bilder. Nu finns de här och vi förundras över det mästerliga måleriet, tonsäkerheten, skildrandet av den lilla människan i samtidens obegriplighet och inhumanitet.