"Två strofer av Lars Norén har följt mig dag och natt"

Förmodligen var det fortfarande vinter. Det var nämligen i regel fortfarande vinter i februari ett år på sjuttiotalet. Då jag var 19 år och levde i en rusig överdos av Gunnar Ekelöf, flyttfåglar och Albert Camus. Visst fanns andra både svenska och utländska författare med nerv och komplikation. Naturligtvis var det så. Det anar vi. Men han som bar mitt namn ansåg i alla fall att det litterära landskapet just då var tämligen avlövat eller tomhänt. Särskilt inrikes. Långt från Majakovskij och Allen Ginsburg som han befann sig. Historiskt respektive geografiskt. Även om båda förelåg nyöversatta till vårt lilla språkområde. Och nog är väl en revolutionär med målat ansikte och gul kostym eller en amerikansk hippie väl så uppfordrande förebilder för en tonåring.

Det var ändå överrumplande. En dag där i Kopparhusets bokhandel då realisationen brutit ut och Lars Noréns nya samling låg i en slarvig hög längst in med sitt anspråkslöst bruna yttre. Bara prydd av en tuschteckning signerad Carl Fredrik Hill. Ni vet han den visionära dåren.

Detta var på den tiden då kampen hårdnade mellan fantasins och proletariatets litteratur. Och Lars Norén hade tidigare varit en ganska ointressant författare höljd i experiment och dimmor.

”Jag har gått vilse
som två underbara hjortar

Likt en hjort
skulle jag vilja gestalta mig inifrån

men tystnaden är förfärlig

Likt en människa
skulle jag vilja förbereda mig

på den största ensamhet eftersom ensamheten tillhör henne

Men tystnaden är förfärlig och tillhör inte längre det levande

Som om den fullbordade människan”

Sen den dagen har dessa två strofer ur Lars Noréns ”Kung Mej och andra dikter” följt mig såväl dagar som nätter. Och hela denna samling mer eller mindre emblematiskt utgjort mitt insteg till den poetiska världen.

Och inte är jag människa att förstå eller ännu mindre att förklara varför. Och om jag ändå försöker? Ja då blir svaret just ikväll såhär. Att jag plötsligt känner att texten griper om mitt röda hjärta och dess varma näve följer mina kammares slag och takt. Höger – vänster, höger – vänster. Visst kände jag mig redan då vilse i världen.

Men aldrig hade jag sett utsattheten formulerad så exakt. Vilket innebar en möjligen ny och helt personlig litterär erfarenhet. Långt från Fatumeh. Ljusår från demonstrationen mot Francofascismen då vi klättrade över polisens kravallstaket framför Spanska ambassaden på Djurgården. Vilket nog var en handling präglad, också den, av lika delar politik och poesi.

Kanske att det inte betyder just mycket mer. Men i detta vilar, som en mätt och belåten flodhäst i Zambesifloden, ett slags bekräftelse. Fråga mig bara inte på vad.

"Två strofer av Lars Norén har följt mig dag och natt"

GT:s skribent, Torsten Green-Petersen, kunde ha skrivit en runa över den nyligen bortgångne dramatikern Lars Norén. I stället väljer han en text publicerad i en tidskrift redan 2009. "Den kan sprida ett mer personligt färgat ljus".