Kanske är det lite väl vidlyftigt att benämna denna kväll som festival. Här saknas nämligen såväl geggamoja som ölstånd och den kvalmiga doften av frityrolja.
Däremot erbjuds en fin afton i Vårdklockans vackra miljö uppe på höjden av Visby innerstad. En rad lokala artister med Ylva Olsson och Annika Fehling i spetsen. Något glest i de kyrkliga bänkarna men en trygg och tacksam publik. Och som dragplåster den numera etablerade poeten Lina Ekdahl som på sjungande göteborgska framför sina talande texter.
Hon plöjer vidare i den poetiska rågåkern i något av Sonja Åkessons anda. Utan att krångla till saker och ting. Eller låtsas. Men med en underfundighet och humor som förför och fångar. Och även om det är enkelt är dikterna väl knådade i hennes skrivande laboratorium. De utgår ofta från en liten iakttagelse innan de ger sig ut i stora världens politiska och sociala sammanhang liksom på tå eller som kanske i en försiktig kringgående rörelse.
Ett tu tre har du insett något nytt. Plötsligt erövrat en tidigare förbisedd förståelse. Hennes verbala musikalitet känns som sånger. Nästan som barnvisor. Kryddade av små portioner taggtråd. Och det blir som en samtidigt uppfordrande och gapande reva i vardagens segel. Som här:
”Prata inte om du inte kan
Språket är ingen leksak
Akta dig ”
Att bjuda hit henne i mörkaste november är nog en kärlekshandling. Liksom att över huvud taget ge sig på att bryta arm med årstidens och världens svärta med ett kulturellt bräckjärn. Bakom festivalen står förutom Vårdklockans kyrka även kulturföreningen Roxy och studieförbundet Bilda. Och arrangörerna förklarar att det nu är tio år sedan denna tradition gick av stapeln för första gången.
Och själv minns jag också med glädje den förra gången. Innan pandemin. Då Bob Hansson besökte oss med sin underbara och dråpliga skånska. Och att sedan i kväll den ukrainska pianisten Polina Pohozha på flygel avslutar kvällen tillsammans med en flöjtist och en violinist. I en improvisation.
Ja. Det bidrar till att vidga våra sinnen och göra rymden lite större då vi går ut igen i natten. En uppvisning i gråtens och flyglarmens tecken. Fylld av uppror och sentiment. Kanske det återigen blir vår en dag. Hur som helst skingras våra eventuella tvivel för en stund.
”Du skall inte vara ledsen
detta är ditt samhälle
lika mycket som någon annans”