Ny bok förändrar bilden av Bergman

–Det är en flyktinghistoria med en knorr, eftersom han hamnade hos familjen Bergman, säger författaren och journalisten Jan Winter om sin nyutkomna bok "Dieters bok". I boken får vi följa Jan Winters far, Dieter Müller-Winter. Han var halvjude, och lämnade Nazityskland för Sverige som 17-åring. Väl i Sverige fann han sin fristad hos kyrkoherdeparet Erik och Karin Bergman.

I familjen fanns den 20-årige sonen Ingmar Bergman, som redan då var en mycket aktiv teaterregissör. Det uppstod ganska snabbt svartsjuka mellan de två ynglingarna, eftersom Ingmar plötsligt fick konkurrens om mamma Karins gunst. Nykomlingen Dieter fick dessutom ta över Ingmars pojkrum när han flyttade från lägenheten. Relationen mellan de två beskrivs av i boken som spänd, men det fanns också en motvillig beundran från Dieters sida inför mannen som senare skulle komma att bli en världsberömd regissör.

Boken beskrivs på baksidestexten som en "partsinlaga" i historieskrivningen kring familjen Bergman. Ingmar Bergmans egen självbiografi, "Laterna Magica" från 1987, målar en mörk bild av familjen, inte minst pappan Erik Bergman, som bland annat påstås hysa nazistsympatier.

–Den är jätterolig, men det är inte speciellt mycket som är sant egentligen. Det finns inte en chans att man kan använda den som historisk källa, säger Jan Winter.

Syftet med den nya boken är dels att berätta Dieters historia, dels att återupprätta Erik Bergmans heder efter nazistanklagelserna.

–Ingmar Bergman har fått bestämma hur det har sett ut, och det tycker jag är lite fel. Det finns en annan historia, om en väldigt varm familj som utan att tveka tog emot en judisk flykting.

Själv har Jan Winter bland annat gått igenom Karin Bergmans dagböcker, intervjuat sin far Dieter, gått igenom brevkorrespondens och suttit och letat i olika arkiv. Under arbetet med boken märkte Jan Winter att många uppgifter Bergmans självbiografi motsades av det arkivmaterial som finns, inte bara vad gällde faderns politiska åsikter.

–Så är det också med hans kärleksaffärer, och en del annat som beskrivs i boken. Det är väl ett sätt att marknadsföra sig själv, säger han.

Det är inte bara Ingmar Bergmans förhållande till sanningen som synas. En mer "allvarlig anklagelse", som Jan Winter uttrycker det, riktas också mot demonregissören. I bokens kanske mest kontroversiella avsnittet beskrivs hur Ingmar Bergman ska ha angett Dieter som illegal flykting till den militära underrättelsetjänsten. Anklagelsen ledde till att Dieter förhördes av sjätte roteln (det som senare blev Säpo), men de kunde snabbt konstatera att han befann sig lagligt i landet.

–En del kan nog bli lite upprörda av det, men man ska komma ihåg att de flesta angivarna inte hade en aning om att de var angivare. De pladdrade bredvid munnen och begrep inte vad deras prat kunde leda till.

Trots att boken delvis är kritisk mot Ingmar Bergman har Jan också fått en "djupare förståelse för hans konstnärskap".

–Arbetet med boken har gett mig respekt för Bergman. När min far kom till Sverige har Ingmar fyra-fem teaterpremiärer på ett år. Han måste ha haft en enorm överskottsenergi!

Själv är Jan Winter både Uppsalabo och sommargotlänning, och har hållit till i en liten stuga i Gammelgarn varje sommar sedan 2001. I veckan blir det en tur till Fårö.

–Bergmanveckan är något fantastiskt och unikt. Det är den enda Bergman-institution som lyckats göra Bergman folklig. Filmvisningarna är ju smockfulla. Jag tycker att gotlänningarna ska vara rädda om sin Bergmanvecka.