Vägen ur krisen
Läget är bistert för Gotlands museum. Enligt ett pressmeddelande räknar museet med att tappa 25 procent (8,5 miljoner kronor) av sina intäkter relaterade till den affärsdrivande verksamheten på grund av coronakrisen. Tendensen ser likadan ut i hela landet, och om den håller i sig kan flera museer tvingas stänga sin publika verksamhet.
Coronavirusets framfart märks även på andra sätt. Gotlands museum har valt att flytta delar av verksamheten utomhus för att undvika folksamlingar. Stadsvandringen "Farsoter och sjukdomshistoria på Gotland", som äger rum på söndag, är ett led i denna omställning. Leder denna gör Lars Kruthof, programansvarig pedagog vid museet.
– Det här är ett sätt för oss att ta vårt ansvar, på två olika plan. Dels handlar det om att vi måste anpassa oss för att hindra smittspridning, och det gör vi genom att vara utomhus och i mindre grupper än vi brukar. Men det handlar också om att vi måste ta vårt folkbildande ansvar, och det gör vi i sin tur genom att ta ett aktuellt ämne och följa trådarna bakåt i öns historia, säger han.
Guidningen bär av till S:ta Karin, S:t Göran och andra platser som spelat en viktig roll i farsoternas gotländska historia. Det förflutna kan lära oss en hel del om det som händer i dag, men Lars Kruthof varnar för alltför långtgående slutsatser.
– Egentligen kan man inte jämföra vår tid med, säg medeltiden. Våra livsvillkor är helt annorlunda. Tack vare vetenskapens framsteg har vi bättre möjligheter att hantera en kris av det här slaget. Men det finns återkommande inslag i farsoternas historia som vi kan dra lärdom av. Jakten på syndabockar till exempel, där finns det många varnande exempel. Andra sidan av myntet är att epidemier alltid fört samman människor som annars inte skulle ha något gemensamt.
Lars Kruthof understryker att "Farsoter och sjukdomshistoria på Gotland" inte är en orgie i hopplöshet och misär.
– För mig föll bitarna på plats en dag vid gravstenarna vid S:t Göran. Jag stod där bland skuggorna från träden. Längre bort såg jag vårt moderna lasarett, som liksom skimrade i mörkret, nästan som om det omgavs en av en gloria. Jag tyckte att det var en så fin bild. Den visar hur långt vi kommit sedan digerdöden. Det ingav mig ett visst mått hopp. Vi borde vara tacksamma för att vi lever 2020, och inte 1350.