För en dryg månad sedan slog konstmuseet igen portarna. Detta efter larm om att inomhusklimatet i lokalerna på S:t Hansgatan är så dåligt att konsten kan ta skada. När en renovering kan komma till stånd, och hur den ska finansieras, vet man inte i dagsläget. Förmodligen handlar det om år. Men utställningsverksamheten fortskrider.
– Under den här perioden bör konstmuseet ses som en plattform för utställningar, konstnärliga projekt och möten, inte en plats, säger verksamhetsledaren Angelica Blomhage när vi ses bland flyttlådorna i hennes nya kontor på Fornsalen.
Vi har stämt träff för att diskutera hur lokalfrågan påverkar museets program. Under kommande år kommer den publika verksamheten att ha sin bas på Fornsalen, närmare bestämt i den lokal som i dag används för tillfälliga utställningar.
– Vad gäller våra tillfälliga utställningar blir det inte så stor skillnad jämfört med tidigare. Denna yta motsvarar ungefär bottenvåningen på gamla museet. Det blir förstås en omställning för mig, men den är inte så pass dramatisk att vi måste anpassa innehållet, säger Angelica Blomhage.
En annan mer märkbar förändring stundar dock. Från och med nu ska konstmuseet jobba med mindre pop up-utställningar på andra håll, såväl i som utanför Visby. En sådan visas till exempel nästa vecka i en vinterstängd butikslokal i Hästbacken. Medverkar gör en rad konstnärer, däribland Judith Dekker, Anders Larsson och Caroline Fleur-Martini, som ställer ut under rubriken "Grädden & Moset".
– Vi tar den här chansen att testa andra saker, undersöka nya sammanhang, metoder och arbetssätt. Förhoppningen är att vi når en publik som annars inte skulle gå till konstmuseet, att man stöter på vår konst i oväntade situationer.
Ditt jobb är ganska kul nu för tiden, trots allt?
– Det är givetvis blandade känslor, men absolut. Det här blir startskottet för en spännande tid. För mig som sysslar med samtidskonst är det stimulerande att få möjlighet att experimentera med utställningsformen och relationen till publiken.
Några så kallade "utmaningar" finns väl ändå?
– Det är klart. Hur vi ska behålla den gamla konstpubliken är en av dem. Generellt kan man väl säga så här: Det är mycket förväntningar i luften när man gör nya saker, men man vet ju aldrig hur allt landar. Det här är ett risktagande. Ett test. Men jag tror det blir bra.