Snart är det dags för Almedalsveckan igen, dags för maktspel, utspel och fulspel när politiker, lobbyister, bloggare och journalister möts i roséminglet. I alla fall enligt moderaternas förre partisekreterare Per Schlingmann, numera konsult med egen PR-byrå och författare till några fackböcker om retorik och förändringsarbete.
Men han är inte först med att använda politikerveckan som fond: häromåret kom Viktor Barth-Krons satir ”Gröna gården” och Erik Lewins thriller ”Almedalen har fallit.”
Nu debuterar Per Schlingmann med ”I maktens öga”, en spänningsroman som handlar om kampen mellan politiker, media och inflytelserika pampar – det gäller hela tiden att ligga steget före när man sprider nyheter och falska rykten.
Han skriver om politik som ett spel för gallerierna, om hur den snabba rapporteringen på nätet påverkar den politiska journalistiken och om politiken som maktspel. Han visar hur lobbyister, sociala medier och själva dramaturgin i medierapporteringen står som en hög mur mellan politikerna och politiken och hur mycket svårare den offentliga rollen har blivit, nu när alla har tillgång till mobilkameror och sociala media.
Med tanke på Schlingmanns erfarenheter och insiderkunskaper skulle det här ha kunnat bli så bra.
Det hade kunnat bli en insiktsfull skildring av hur politiken kan begränsa och snedvrida människors uppfattning av omvärlden, hur cynism och intrigerande kan förstöra den uppriktigaste världsförbättrare och det hade kunnat bli en avslöjande och upprörande berättelse om avideologiseringen av svensk politik.
Men icke. Per Schlingmann är en van skribent men det gör honom inte till en god romanförfattare.
”I maktens öga” handlar om en mutkolv till näringsminister som hotas av en inflytelserik redare som vill förändra skattereglerna. Näringsministern tampas med den avgående statsministerns älskarinna om rollen som efterträdare på den höga politiska posten. Kvällstidningsjournalisterna drar som en hungrig vargflock från det ena roséminglet till det andra i de smala gränderna. Så inträffar ett mord, men det glöms snabbt bort i allt intrigerande. Intressant story som berättas i högt tempo. Gott så.
Om det inte vore för Schlingmanns oförmåga att berätta. Till en början skulle man kunna tro att språket är en parodi på prosan i enklare underhållningsromaner, men så är inte fallet. Författaren verkar ha litterära ambitioner, som inte infrias.
Romanen berättas irriterande nog i presens, personerna är ytligt tecknade, dialogen är rena konsultprosan, här strösslas med banala adjektiv, beskrivningar av lyxkonsumtion och omnämnande av märkesnamn. De stackars figurerna kan inte ta ett steg utan att vi får en beskäftig upplysning om märket på skorna och byxorna och beskrivningen av rörelsemönstren gör mig bekyttad. Schlingmann trasslar in sig i långa haranger med förklaringar och förtydliganden, som oftast är fullständigt onödiga.
Allt är så ytligt, här finns ingen substans och det gör att man som läsare tappar intresset för vad som händer i boken. Trots det höga tempot har man tråkigt. Romanen har ett öppet slut och det skulle inte förvåna mig om uppföljaren redan är skriven. Och -- hur det nu kommer sig -- tänker jag på två kända uttryck.
Det ena är ”Verkligheten överträffar dikten.” Och det andra är ”Allting går att sälja med mördande reklam.”