Klockan är 8.30 onsdag morgon. Liksom alla andra onsdagar samlas Bungemuseets volontärer på utsatt tid för att renovera och underhålla tun och byggnader på det sju hektar stora området.
Tommy Fohlin har blivit något av en arbetsledare för gruppen som består av ett tiotal personer. Medelåldern säger han är cirka 74 år. Han gissar att gruppens "ungdom" är 70 år. Efter ett kort möte splittras volontärerna upp i mindre grupper och försvinner i väg till dagens uppgifter.
Tommy Fohlin visar runt i området. Han är uppväxt en stenkast från museet och gick i folkskolan som idag blivit en del av museet. I skolan undervisade Anna Erlandsson, dotter till Bungemuseets grundare Theodor Erlandsson.
– Vi var förstås här på friluftsdagar och hjälpte till och det blev lite av en lekplats för oss barn. Det var kanske inte alltid så populärt, men Anna Erlandsson sa till oss: "Var gärna här, men ramla inte ner och slå er", berättar Tommy Fohlin och skrattar.
Tidigare år har de brukat göra ett uppehåll under vintermånaderna. Men sedan förra året har de varit igång även vintertid. I en "hyggligt uppvärmd" verkstad har de bland annat kunnat renovera utemöbler.
– Vi hjälps åt. Ingen är expert, men vi har ögon att se med om något behöver åtgärdas och har ganska fria händer.
Han pekar på olika byggnader, här finns ett sjuttiotal från 1600-, 1700- och 1800-talen. Alla har flyttats hit från olika socknar på Gotland. Byggnaderna är kulturmärkta och behövs det större insatser måste utbildade hantverkare tillkallas.
Vi stannar till vid ett trodertun som behöver lite omsorg. Bernt Gottberg ser över de gamla enestörarna för att se om några kan återanvändas. Han yxar bort en rutten spets från en stör, som sen ser kärnfrisk ut och luktar gott lite längre upp.
– Det här är återbruk. Den här håller säkert ett par år till, säger han.
Hans Åkermark, Sven-Olle Olsson och Anders Thorsell byter ut slanor och spettar nya hål i marken. De blev volontärer sedan de gått i pension. De berättar om värdet av att träffas så här en dag i veckan.
– När man är pensionär ska man ju ha något att syssla med och det här är väldigt socialt. Vi arbetar tillsammans och äter tillsammans. Det är livskvalité, säger Hans Åkermark.
Vi vandrar vidare och kommer fram till platsen där volontärerna anlägger en mila för kolframställning varje år. Kolen packas i 25-literssäckar och säljs i museibutiken. Här finns också ett sojde. Tjärbränning står på schemat vartannat år. Nu ligger åtta kubikmeter faitvid (tjärved) redo under en presenning och ska brännas i vår.
– Vi säljer lite av tjäran också, men behovet här är stort och vi försöker undvika att köpa in tjära. Det är inget problem att göra av med 200 till 300 liter, kommenterar Tommy Juhlin.
Det blir ett stopp vid 1600-talsgården och Tommy berättar att agtaken behöver en omryftning. Det innebär att trädelarna och det översta lagret ag byts ut.
– Vi skulle ha reparerat taken i fjol men fick inte tag på ag och i år fick vi ställa in på grund av coronan. Vi brukar ju vara 60 personer för det arbetet, men i år fick vi ju högst vara 50 personer.
Klockan drar mot tiotiden. Volontärerna återsamlas vid kansliet. Här dukas det fram kaffekoppar och kaffebröd. Jag frågar Tommy Fohlin vad han får ut av volontärsjobbet.
– Det är det sociala när man träffas en gång i veckan och så gör man lite nytta – och några historier blir det ju alltid. Sen gillar jag museet.