En historisk konstnärlig form som under senare år behandlats styvmoderligt. I mitt tycke. Eller till och med helt glömts bort. Trots att den utgör ett artistiskt uttryck med ett par sekel på fötter. Och kanske händer.
En intensiv personlighet detta. Cirkusdirektör Trolle Rhodin. 30 år gammal. En ung man som bär upp tolv generationer av cirkuskultur på sina axlar. Och vars cirkus nu firar 120 år av obruten livaktighet. Som sedan barnsben behärskar nio olika språk. Vilket mer eller mindre tycks vara ett självklart resultat av hans barndom i en helt internationell miljö. Leka kurragömma med den ryska lindansarens barn. Något annat med den italienska eller tjeckiska svärdslukarens ungar. Och tala spanska med lejontämjaren.
På klingande skånska kan han emellertid tydligt beskriva sin vision för den manege och de femtio medarbetare som hjälper till att förverkliga drömmen om cirkus. Regisserat in i minsta detalj från de numera veganska popcornen till ett internationellt urval artister från när och fjärran. Ja. I huvudsak fjärran förstås.
Med början i april turnerar Brazil Jack runt landet innan man viker ihop tältduken för säsongen i september månad. Vid det laget har man besökt inte mindre än runt 150 olika orter. Från Ystad i söder till Haparanda i norr. Och så mycket som dryga tre av dessa veckor tillbringas på Gotland. Under högsommar. De mörka månaderna ägnar man sedan åt att engagera nya artister, regissera och planera för kommande säsong. Cirkusens hemort är Malmö men Trolle är noggrann med att berätta att man redan 1905 uppträdde på Gotland. Och att han själv ser ön som sitt andra hem. Efter många somrar här under årens lopp.
Ett annorlunda liv detta. Tänker jag som alltid drömt om att arbeta på cirkus. Att vara den vitmaskerade clownen som snubblar i tid och otid. Eller få svinga cylinderhatt och hästpiska till den levande orkesterns ackompanjemang. Och det första jag frågar är naturligtvis var han har just sin cylinderhatt. Men Trolle har ingen. Kanske nästa år blir hans svar. ”Jag vill förnya cirkusen” fortsätter han.
Och är uppenbarligen på god väg att förverkliga sina ambitioner. Som är han kanske en nutida pionjär och därmed parallell till sin förebild P T Barnum. Du vet. Han som skapade begreppet en gång i tiden. Cirkus.
– Jag vill skapa ett nytt och modernt innehåll i traditionell kostym. Med alla åldrar som målgrupp. Vi behåller manege och sågspån men har också ersatt de ibland skrämmande maskerade clownerna med nya komiska karaktärer.
En nutida samtidigt tidsenlig som traditionell kultur. Samma känsla, konstnärskap och artisteri men i moderna former. Numera helt utan djur. Vilket på sätt och vis är en återgång till cirkuskulturens barndom.
Om föreställningen. Ja. Såvitt jag kan bedöma är det i huvudsak stort artisteri. Fantastiska akrobater från Kuba. Lindansare. En italiensk luftakrobat. Till och med en afrikansk gummiman som är det närmaste årets föreställning kommer något som kan likna en freak-show. Jag kommenterar detta för Trolle som svarar med ett skratt och säger att det behövs vid sidan av andra artister. Kanhända som en del i traditionen. Men själv är jag långt ifrån säker på saken. Däremot på att de två Wolf Brothers är artister i världsklass. Duktiga på allt de gör. Hela tiden med smittande charm och humor.
En väldigt fin föreställning. Där levande musik och storslagen ljussättning bidrar till att manegen lever upp och förtrollar. Ung som gammal vill jag tro. Och hoppas. För övrigt har den turnerat på Gotland sedan 1905. Inte så pjåkigt alls.