– Jag har funderat på min farmor väldigt länge, eftersom jag visste att hon var gymnastikdirektör i Schweiz, med eget gymnastikinstitut – en kvinna född på 1800-talet. Det tyckte jag lät intressant, berättar Annika Melin.
Farmor föddes 1884 som Eva Svinhufvud och var, som Annika Melin uttrycker det, "bördsstolt".
Som ung utbildar Eva sig vid Gymnastiska centralinstitutet i Stockholm och flyttar så småningom till Schweiz. Hon går igenom en olycklig kärlekshistoria och köper gymnastikinstitutet i Lausanne, men säljer det kort efteråt.
– Hon får ett frieri per brev, från en man hon umgåtts ytligt med några år tidigare och så blir det mycket viktigare, säger Annika Melin.
Brevet kommer från gotlänningen Sigurd Melin och Eva återvänder till Sverige, gifter sig och flyttar till Visby.
– Jag har varit här alla somrar, i stugan som farmor och farfar lät bygga i Boge 1929. På något sätt känns det som att jag har mina rötter här, säger Annika Melin, som flyttade till Gotland på heltid 2004.
Annika Melin fick aldrig möjlighet att ställa sina många frågor till farmodern, som dog 1951 när Annika bara var sex år. De såg länge ut att förbli obesvarade, till en kusinträff 2010 i sörmländska Ådö, farmoderns sista hem.
– Där i en bokhylla stod alla farmors dagböcker på rad. Jag blev eld och lågor och åkte dit nästa sommar och bad att få läsa dem, berättar Annika Melin.
De hade kusinerna ingenting emot och det visade sig finnas mer i en låda i flygeln.
– Där låg hundratals brev. Det var helt otroligt. En del låg i en enda röra, andra var prydligt hopsnörda med band. Jag lånade hem allt hit och satt och läste. Det tog flera år.
Hon började skriva av innehållet i dagböcker och brev för att spara till efterkommande generationer och med tiden växte idén om en bok fram.
– Det tog flera år att komma fram till att det här är så allmängiltigt att det är värt att trycka upp, att det här är intressant för fler.
Under skrivandets gång började hon jämföra sitt eget och farmoderns liv vid samma ålder.
– När jag började reflektera över det hon skriver och jämföra med mig själv i samma ålder, kom jag på att jag skulle blanda hennes och mitt liv i boken. Sen kom jag på att det är en historia över ett helt sekel och då kände jag att det höll.
Boken berättar således parallellt både farmor Evas och Annikas egen historia, men också det omvälvande 1900-talets historia.
– Att få historien utifrån farmors ögon är jätteroligt jämfört med att läsa någon historiebok, säger Annika Melin.
Att hon hittade de där breven blev nyckeln till berättelsen om farmoderns liv.
– Jag tror att det hade blivit ganska tråkigt om jag bara hade skrivit utifrån dagböckerna. Dagböckerna är bara några rader om vädret och vad hon har presterat, men breven, när jag hittade breven så fyllde de ut med känslor och uttryck, säger Annika Melin.
En stor del av bokprocessen har varit att sålla.
– Det är ett väldigt subjektivt urval, det är min historia om henne, säger Annika Melin.
Arbetet med boken har väckt många tankar, inte minst kring vad vi lämnar efter oss.
– En sak som jag har funderat mycket på är med vilken rätt jag gör det här, lämnar ut en människas privatliv. Men det är hundra år sedan och inga av de här människorna är vid liv, säger Annika Melin och fortsätter:
– Jag tycker att jag har en skyldighet att berätta, jag har fått tillgång till ett fantastiskt material. Och om man sparar brev och dagböcker så löper man ju den risken.