Det gamla kassaskåpet står kvar sedan det som i dag är replokal hyste en bank.
I två år har de haft replokalen i Dalhem som hemvist, vecka ut och vecka in har de repeterat. De skapade en egen corona-bubbla, i alla fall något positivt i allt elände.
De har hållit ut, skrivit låtar, spelat in dem.
– Många verkade lägga ner när coronan kom, men vi har varit vår egen pandemifamilj. Om vi inte kunde spela ute kunde vi ju repa oss tajtare, säger Seige.
Det är han som startat bandet, han som skriver låtarna. Bluesig poprock, svenska texter, berättelser ur livet. De heter ”Brevet”, ”Rosalie”, "Massor av sånt som" och snart också ”Bäst att du går”, ny singel som släpps 26 november.
Seriöst är, som man brukar säga, bara förnamnet.
– Jag vet inte om jag någonsin repat så här intensivt, det är i så fall många år sedan, säger Thomas Österdahl där han sitter bakom trummorna.
Han är ny i bandet och har nu återförenats med basisten Hasse Tholin, de har i en annan tid rest land och rike runt med Di Sma.
Nu hoppas de, som sagt, på ett nytt lyft, ihop med Johan Seige och gitarrister Pontus Nordborg.
– Vi är oerhört produktiva, skulle jag säga. Det känns verkligen som vi har ett driv i det vi gör. Bra originalmaterial. Vi vill framåt, vi vill turnera, säger Hasse Tholin.
Än så länge finns inget bokat, endast en enstaka spelning i Dalhems bygdegård 27 november. Men kontakter finns, i Västmanland, på Öland, i Skåne.
Så kanske. De var ju trots allt på gång när coronan satte stopp för allt.
Det de drömmer om är en radiohit som för ut deras namn, gör att de bokas och verkligen kan ge sig ut på vägarna och dessutom kunna ta betalt. Lite sex and drugs and rock’n’roll skulle inte skada.
Eller jo, förresten, det skulle det.
– Det är länge sedan man hade så kul en kväll att det väger upp bakfyllan, som Johan Seige uttrycker det.
Snarare tänker de sig aldrig senare gigstart än 21, slippa dela sovrum, den tiden är förbi, gärna en bra kudde också och sedan havregrynsgröt till frukost.
Havregryn i gröten krävs för att De Lyttas Kapell frukostnöjt.
– Det kommer väl med åldern, vi far inte till Järvsö och spelar för en hamburgertallrik. Men ändå, de där drömmarna sitter i, de jag hade när jag 20. Att Sony Music plötsligt dyker upp och säger ”Fan, vad bra”.
Ja, det är väl så, aldrig falnar de innersta förhoppningarna. Och känslan att sätta sig i en turnébulle och nöta asfalt…ingenting går upp mot det.
I två år har de alltså repat i det som en gång i tiden var banklokal, vecka ut och vecka in. Kassaskåpet står kvar men pengar är det skralt med.
De har bytt strängar, stompat takten, stämt skinn och satt på kaffet men aldrig har de städat.
Jo, en gång. Då flyttade de en stol. Och så har de investerat i en torrboll mot fukten. Känner du om det luktar mögel här inne?
Men å andra sidan – det är så de vill ha det. Skitigt och stökigt utan att någon naggar, jord på golvet, odiskade muggar. En fristad för vuxna män.
– Här ställer jag kaffekoppen var jag vill utan att någon bryr sig, säger Johan Seige.
Drömmarna finns, som sagt, men det är som det är. De har det mesta emot sig, inser de nyktert (notera det tidigare nämnda om festkvällar). Kön, hudfärg, ålder.
Att Johan är den mest lytte i kapellet – ingenting ser han – ger inte många pluspoäng. Inte heller att Tholin är lomhörd.
– Men va fan, det är det här vi vill göra och då gör vi det. Det kan inte bli så mycket bättre än så, säger Seige.