Föreställningarna på Gotland framfördes av Dan Larsson, Matilda Larsson och Alexandra Svensson
Här gestaltas fåordigt en resa från ensamhet och ledsenhet till en annan tillvaro av lust och sällskap. Berättelsen börjar i moll men blommar till sist ut i kvittrande dur samtidigt som den ger utrymme, på Lindgrens ömsinta vis, till en hel rad av människors skiftande känslor. Med begränsad text har den utgjort ett tacksamt underlag att uppföra för Folke Dansteater. Helt utan talat språk men i stället klädsamt skrudad i mim, dans och musik. Känsligt hopsnickrad för att rikta sig till barn i den glupande åldern från tre år. Precis så gammal som min bästa kompis Line. Så jag är tacksam över att få följa henne in i halvdunkelt till scenen på Kulturama i Visby. Där till en början allt ser dystert ut. Grått. En ensam farbror. Ett par hurtiga sjuksköterskor som, i andra tankar, dansar runt honom. Fast i sina egna drömmar kan vi tänka. Där farbrorn har sin klarinett som enda språkrör. Det är vemodigt så det förslår.
”Ledsen farbror” kommenterar Line helt sanningsenligt. Och jag kan bara nicka till svar medan föreställningen fortgår och vi alla, barn som vuxna, fascineras av hur talande denna ordlösa föreställning ändå är. Att vi alla kan förstå. Att vara ensam. Och ledsen. Det har vi alla känt. Vi vet hur det är och hur kroppen krymper ihop som ett torrt löv i vinden. Line vet på pricken. Liksom de andra barnen. Och skådespelarnas dans fortsätter gungande av och an, än akrobatisk och lekfull, än mer ödesmättad i harmoni med de olika känslorna som gestaltas. Samtidigt som farbrorns klarinett ledsagar oss vidare. En hund dyker upp dansande i gula byxor och farbrorns blåsinstrument får en ny och kvittrande klang. ”Nu är han glad igen!”
En hund dyker upp och farbrorns blåsinstrument dår en ny och kvittrande klang.
Både för barn och farbröder kan djur vara goda lekkamrater. Rentav bästa vänner. Innan hunden möter en flicka som, till farbrorns förfäran, tycks bli dess nya bästa kompis. ”Nu är farbrorn ledsen igen.” Ja. Här blottas på nytt i den enkla men så effektiva berättelsen ett avsked eller rentav ett försvinnande. Ett ödsligt schakt som upplevs tydligt i såväl små som större barn. Innan upplösningen då de alla möts i kramar och lek samtidigt som blommor vuxit upp kring dem på den tidigare ödsliga scenen. ”Nu är alla jätteglada morfar!”
Vi är också glada då vi lämnar teatern, Line och jag. Men vi har tillsammans med andra barn upplevt en gastkramande seglats i ett alldeles lagom rangligt skepp. Över känslornas oändliga ocean!
Tack för en lika egenartad som underbar föreställning.