”That´s life” sjungs som introduktion till kvällens föreställning. Och det är den kvinnliga dansaren som framför sången. Uppklättrad, som hon sitter, i en trapets under Länsteaterns kyrkliga valv.
Som om ambitionen med ”In a cage of light” är att just gestalta våra liv i en timslång dansande spegel. Ansatsen avtäcker alltså höga ambitioner och följs av en serie tablåer eller scener som tillsammans vävs till kanske en rosenkrans för att fördjupa tilltalet. Ensemblen har arbetat tillsammans under inte mindre än 27 år – kors och tvärs över världen – och har med detta utvecklat en lyhördhet gentemot varandras uttryck som strax blir uppenbar för oss åskådare.
Jag föreställer mig att de båda huvudpersonerna – kvinnan och mannen – under kanske decennier via otaliga timmar av kontaktimprovisation har koreograferat denna uppsättning som känner de numera varandras fickor utan och innan. Den sedan länge kvarglömda cigarettfimpen allra längst ned. Silvermyntet som skimrar. Och den skrynkliga trasiga teaterbiljetten.
Vidare anträds nämligen en riktigt nära dans mellan de båda. Av ömsom innerlighet och avståndstagande. Som livet självt. Kanske som kärlek och dess stundtals övermäktiga krav och förväntningar. För att scenen i nästa eller ännu nästa skede förbyts då en helt mörkklädd domptör och dirigent tar makten med hjälp av sin niosvansade katt och med den stora bredbladiga kniv han använder som taktpinne.
Mörkret – kanske döden och förtrycket - eller något annat starkt hotfullt inträder i alla fall i lustgården. Där de som kanske försöker att älska först förlorar varandra för att möjligen återses igen. Medan de dansande utsnitten i föreställningen är starka, gripande och njutbara har jag svårare att förstå eller se meningen med de insprängda talade.
Det känns som att ensemblen trots sin erfarenhet inte riktigt vågar lita på sina åskådare. Så säkrast att vi skickar med en liten bruksanvisning. Eller en bipacksedel som jag skulle säga är såväl överflödig som en smula störande.
Alltsammans avslutas sedan med en underbart obegriplig och rolig film. Ett slags deckare som ger mig associationer till såväl Salvador Dali som Kung Ubu och Roy Andersson. Som mumsbit betraktad skulle den få det att vattnas i munnen på vilken psykoanalytiker som helst. Summa summarum har vi förunnats ett sällan skådat gästspel.
Lika vackert som gåtfullt. Och djupt fascinerande.