Är det gratis är du produkten som säljs. Så är det med många massmedier. Reklamfinansierad tv, radio och annonsblad. Dagspressen finansierades länge främst av annonser.
Med internet har ett nytt massmedium växt sig starkt. Dess kultur, som kommit från Silicon Valley (utanför San Francisco) i Kalifornien var (är) speciell.
En kombination av teknikuppfinnande, företagsdrivande ingenjörer och frihetsälskande antiauktoritära av både vänsterflummigt hippieursprung och antistatliga nyliberaler. De förenades i parollen information vill vara fri.
Om med fri menas gratis leder det till en viss finansieringsmodell: annonser. Så erhålls intäkter för internetbaserade tjänster.
Med sådan affärsmodell fås en logik. Det är att, likt reklam-tv, ta till trick för att hålla kvar publiken. Det är det som de plattformar, teknikföretag, som växt sig stora varit bra på.
De skapar nätbaserade produkter som ger beroenden och väcker känslor. Det är användarna som fås att göra arbetet och ge uppmärksamhet till dessa, och ge information om sig.
Den säljer teknikföretagen till annonsörer som kan nå de personer de vill nå med (sälj-) budskap. Teknikplattformarna erhåller information som de kan sälja.
Plattformsföretagen blir stora och lönsamma. De bevakar sina monopolliknande roller och köper upp uppstickare, kompetens och påverkar lagstiftarna. Med framgång hittills.
För opinionen har svängt så teknikjättarna får allt större del av allmänheten emot sig, betraktas med mer kritiska ögon. Presidentvalet i USA 2016, och brexitomröstningen, var ögonöppnare.
För teknikjättarna, facebook, twitter, google, youtube och några få till, har tjänster programmerade som gynnar extremt innehåll. Och driver användare åt extremt håll politiskt.
Deras matematiska styrfunktioner, algoritmer, bidrar till det. De är utformade för att gynna material som väcker (starka) känslor.
Och (politiskt) extremt innehåll väcker mer känslor än det som är mittenliggande, modest och sakligt.
Om allt detta handlar Martin Gelin och Karin Petterssons bok "Internet är trasigt" (Natur & Kultur).
De gör en övertygande genomgång av läget på internetfronten och de fåtal jätteföretag vars nättjänster gynnar politisk extremism.
Det har bidragit till den högerextrema vågen med Donald Trump som främsta, om än inte värsta men största, exempel.
Gelin och Pettersson tar upp de tendenser som finns för att laga det internet som är trasigt. Självsanering och möjligen lagstiftning. Frågan är om de hjälper.
Det som boken beskriver är skrämmande. Förslagen till förbättringar verkar inte räcka.