Innanför den blå grinden som leder in till Bruno Engströms hem i Visby fångar en grupp betongkråkor de förbipasserandes uppmärksamhet och väcker nyfikenhet. Några stannar till och fotar, medan andra vågar sig in för att fråga om bakgrunden till installationen.
En solig septemberdag hittar man honom vid arbetsbänken i trädgården. På vintern flyttar han in verksamheten i verkstaden i kalkstenshuset. Han berättar att han drömmer om att bygga ett attefallshus här på tomten, som ska bli hans ateljé.
På väggen till uthuset hänger betongskulpturerna på rad: helgjutna kohuvuden, eller rättare sagt kvigor, solitära eller i grupp, och ett par hästhuvuden. Vid vinbärsbuskarna och i blomsterrabatten står tjurskulpturerna, eller tjurskallarna som han kallar dem, på armeringsjärn som stuckits ner i jorden.
– Jag började med formen av kvigan, som jag ställde ut på vårsalongen i Lärbro för två år sedan och som vann publikens pris. Det som fick mig att sedan gjuta en tjurform var idén med hornen i tenn eller brons, säger han.
Förra året ställde han ut installationen ”Vårdnadstvist”, en kråkfamilj i betong, på vårsalongen i Lärbro och i år var det tjurarnas tur. Bruno Engström började skapa i betong för sex år sedan, men hade redan över trettio års erfarenhet av konstruktion efter att ha arbetat som produktutvecklare på Nimbus båtbyggeri.
Tekniken är komplicerad och arbetsprocessen lång och börjar med att han tecknar av djuret i naturen. När han kommer hem till verkstaden gör han först en modell i lera och en gipsavgjutning, en så kallad ”förlorad form”. Han gröper ur leran och gjuter själva modellen i vax. I det här stadiet kan han få fram detaljer innan det är dags att bygga den riktiga formen: en innerform i silikon och en ytterform i ett hårt material, såsom glasfiber, betong eller gips. Det är från denna form som han reproducerar kohuvudena, som alltså är stöpta i samma form, men som får olika uttryck beroende på material och hur han behandlar ytan med pigment och silikat.
– Sedan kan jag bygga upp en ny skulptur genom att till exempel sätta ihop tre huvuden, säger han.
Han visar ett litet tjurkalvhuvud i brons, som han gjöt förra veckan.
– Formen gick sönder, men det blev liksom ädelt, nästan som ett föremål från bronsåldern som man skulle kunna hitta i marken under en arkeologisk utgrävning, säger han och visar ärren i metallen.
Bruno Engström växte upp på en Fårögård och hans pappa, Sune Engström, var en skicklig träskulptör. I hemmet i Visby finns några av faderns skulpturer i olika träslag: graciösa dansöser och abstrakta böljande former.
– Vi kände alla fyra syskon att vi ville bevara pappas kunskaper. Efter några år till sjöss flyttade jag till Stockholm för att gå på Birkagårdens konstskola, där jag främst lärde mig kroki – något som jag har stor nytta av nu i min formgivning, berättar han.
Det började med träskulpturer av människor: i hallen står ett självporträtt och i verkstaden finns en skulptur av en dansös fångad i en rörelse. När han fick familj började han jobba med båtbyggeri, men på fritiden fortsatte han att måla och arbeta med grafik. Först efter pensionen har han satsat helhjärtat på konsten med fokus på teckning och skulptur i främst betong.
Motiven hittar han i sin närmaste omgivning – fåglarna i trädgården och längs strandpromenaden i Visby och kvigorna på granngården vid lantstället i Västergarn.
– Jag sätter mig ner med blyertspennan och skissblocket på en stol i hagen och så kommer de och lägger sig i gräset runt omkring mig och låter sig avbildas, säger han och tillägger:
– Det viktigaste när jag väljer ett motiv är att det är figurer med karaktär, som är udda och bär på en spänning och mystik.