Jag anländer till Närs Golfklubb med en leverans av två par extra propellrar till en drönare. Under förmiddagens inspelning har drönaren kraschat i de tallar som omger huset där ”Offret” utspelar sig. Huset är sedan länge nedbrunnet – så avslutas ju filmen – men scenen fick tas om när kameran, till filmfotografen Sven Nykvists stora förtvivlan, slutade fungera. Huset återuppbyggdes på lite mer än en vecka, och branden iscensattes på nytt. Den här gången fungerade allt som det skulle och till eftervärlden har en ikonisk bild bevarats.
Dokumentären om Tarkovskij är en internationell samproduktion mellan Sverige, Ryssland och Italien och filmteamet har precis avrundat lunchen när vi möts. Nu är det tid att gå igenom några av förmiddagens tagningar för att kontrollera kvaliteten. Men så fort filerna lästs in i datorn upptäcks nya problem. Andrej Tarkovskij jr upptäcker skräp på kamerans sensor, en mörk prick mot himlens ljusblåa nyans.
– Vi måste ta om den scenen, säger han.
Och nu börjar en lång väntan. Sensorn måste rengöras, men utrustning för detta finns inte på platsen.
Arbetet med dokumentären påbörjades för tio år sedan, men hade då en mer biografisk prägel. Nu har Andrej Tarkovskij jr ändrat planerna:
– Jag kommer att utgå från befintliga ljudinspelningar där Tarkovskij håller sina föredrag om film eller talar om filmskapandets filosofiska aspekter, säger han.
Han berättar att det finns över 700 timmars ljudmaterial av reflektioner, föredrag och intervjuer, och att det är dessa inspelningar som han gör ett urval ur.
– Jag kommer att bygga filmens berättelse utifrån ljudspåret och låta det styra handlingen, säger han.
I dokumentären om sin far vill han förmedla aspekter som han menar ofta förbises av filmkritiker.
– Jag tycker att de missar de filosofiska perspektiv som finns i Tarkovskijs filmer.
Han menar också att den förankring som finns i den ryska traditionen ofta sållas bort.
– Jag vill lägga ytterligare perspektiv på filmerna och komplettera bilden av honom, säger Andrej Tarkovskij jr.
Till slut kan vi ge oss av mot inspelningsplatsen. Den slingrande vägen ner mot Närsholmens strand är full av hål och gropar och den torra marken sänder kaskader av damm över det gulnade gräset. Det är en egendomlig känsla att befinna sig på en plats som man själv bara tagit del av genom de fotografiska bilder som laddats med mening av Tarkovskij. När landskapet nu breder ut sig framför mig känns det både välbekant och främmande.
Tarkovskij jr berättar om hur hans far hade en speciell förmåga att fånga och förmedla platsens stämning.
– Det handlar om det konstnärliga arbetet med att känna av en viss atmosfär, att veta när en plats är rätt, säger han.
Och visst finns det något speciellt i landskapet. Precis som 1985 då filmen spelades in utgör miljön en perfekt fond för det religiöst och existentiellt laddade offer som journalisten Alexander, spelad av Erland Josephson, gör för att det ska bli fred.
Att gå igenom ljudmaterialet har varit betydelsefullt för Tarkovskij jr:
– Vi stod varandra väldigt nära när han levde, säger han.
Han berättar att denna relation fördjupats ytterligare av arbetet med filmens ljudspår, att det uppstått ett slags dialog mellan honom och fadern där tankarna möts genom ljudinspelningens medium.
– Hans röst förmedlar en viss känsla när han talar, den fångar uppmärksamheten. I inspelningen hör man också pauserna när han söker efter rätt ord för att förmedla det han vill säga.
Och i inspelningar blir även tystnaderna betydelsebärande; de förmår säga lika mycket som de talade orden. På samma sätt fångar bildmediet gesterna, det som sägs utan att formaliseras av orden. Och inspelningen fångar också tiden, oavsett om det rör sig om ljud eller rörlig bild.
– Tarkovskij menade att det var just tiden som kunde skildras i filmmediet, att filmen bestod av ett skulpterande av tiden, säger han.
Tarkovskij frigör bilden från platsen, förvandlar den till en intensitet. Bilden blir mer än den fixering av en passerad verklighet som ofta kännetecknar den fotografiska filmbilden.
I ”Laterna Magica” skriver Ingmar Bergman: ”När film inte är dokument är den dröm. Därför är Tarkovskij den störste av alla. Han rör sig med självklarhet i drömmarnas rum, han förklarar inte, vad skulle han för resten förklara? Han är skådare, som förmått iscensätta sina visioner i det tyngsta men också villigaste av alla medier.”
Men trots allt så är filmens fotografiska bilder både konst och dokument. De spår vi lämnar efter oss, avsiktligt eller oavsiktligt, återverkar i nuet; det räcker med att se Tarkovskij jr:s stillsamma leende när han hittar en brädbit från det nedbrunna huset. Hos mig har de nya intrycken lagts intill Tarkovskijs symbolladdade bilder: strax bortom det brinnande husets dramatik betar fridfullt en flock kor bland de mörka enbuskarna.