Även om avlägsna ljud från trafiken på Kungsgatan nedanför letar sig in genom fönstren, råder än så länge lugnet i Oscarsteaterns korridorer innan skådespelare, musiker och scenarbetare strömmar in. Stentrapporna bakom scenen bär spår av skoavtryck i sina fördjupningar. Här sitter musiken i väggarna. När vi slår oss ner i guldfoajén, som bara några timmar senare kommer att fyllas av sorl, ska Philip Jalmelid snart in i logen och förbereda sig inför veckans första föreställning av musikalen ”Så som i himmelen”. Det närmar sig den 50:e föreställningen sedan premiären den 13 september.
– Jag älskar att stå på scen fram till 35:e föreställningen, då jag brukar inleda en ”noja-period” som innebär att jag kan saker så bra att det börjar gå för mycket på rutin. Då finns risken att jag blir tankspridd, vilket i sin tur kan leda till att jag tappar text, blir nervös och får scenskräck, säger han, men tillägger lättad att han precis har tagit steget ut ur det stadiet.
– Det kan hålla i sig i uppemot 20 föreställningar, men den här gången varade det bara i två. Under de första föreställningarna blev jag väldigt berörd och kunde verkligen använda mig av mina egna känslor, säger han och fortsätter:
– När det avtar måste man förnya sig själv. Du måste också tillåta dig själv att inte vara på topp varje dag, enligt egna mått mätt. Det är inget som publiken märker av, men vi på scen märker när vi pressar oss själva för hårt för att leverera. Då är det sport och inte konst längre. Det handlar om att få publiken att känna någonting och ge ett uttryck för det som människor längtar efter, så som kärlek.
Philip Jalmelid, som är uppväxt i Ekeby och Visby, flyttade från Gotland när han var 21 år.
– Jag var ganska blyg som barn, men jag tror inte det handlade om en blyghet gentemot folk, utan inför att stå i centrum.
Philip minns ett tillfälle då han sjöng Hasse Alfredsons visa ”Styrman Karlsson” sex år gammal på Almedalens scen på Förskolans dag och hamnade i tidningen för första gången.
– Jag hade en tjejkompis som var tvungen att stå bredvid mig på scen och hålla mig i handen och viska texten i mitt öra, för jag kom inte ihåg den när jag blev nervös, berättar han med ett leende.
Musikintresset kommer från hans mamma, som sjöng i kör när han växte upp.
– Hon hade ofta sångstunder hemma med kören, det är min första kontakt med musik och påminner mig om hur viktigt det är med glädjen i musiken, säger han.
När Philips klasskompisar ville spela fotboll, klädde han hellre ut sig och spelade fram olika karaktärer. Han började läsa musikprogrammet på Donnergymnasiet i Klintehamn, men trivdes inte och fick låga betyg i teori. Istället hoppade han på det fordonstekniska programmet i Visby.
– Jag har hela min talang i det praktiska, men jag har en röst som varit bångstyrig. Många tror att det bara är att öppna käften och sjunga, men du måste förvalta talangen och lära dig mycket om anatomi, röstens uppbyggnad, muskler, kost och träning.
Efter studenten jobbade han på Visby Bilcity och sålde reservdelar över disk. Samtidigt ägnade han sig åt motocross och vann klubbmästerskapet 2003 i motionsklassen. Samma år vann han också Tiljans talanger, där han sjöng låten ”Anthem”, Tommy Körbergs paradnummer i musikalen ”Chess”.
En kompis rekommenderade en artistlinje på Folkuniversitetet i Stockholm och han fortsatte sedan sin utbildning på Kulturamas musikallinje och sökte därefter till Teaterhögskolan i Göteborg. Debuten för en stor publik var praktikplatsen i ensemblen till Malmö Operas ”Jesus Christ Superstar” 2008. Hans första riktiga jobb blev musikalen ”Sunset Boulevard” på Wermland Opera, följt av Tony i ”West Side Story” på Norrlandsoperan, som var hans första huvudroll.
– Jag har skyndat långsamt och satsat på en lång utbildning, för jag ville inte ut på scen innan jag var mogen. Jag kände att jag behövde få en tyngd i det jag gjorde via utbildning och erfarenheter, genom att stå bakom skickliga artister och få inspiration.
Philip Jalmelid har alltid haft sin röst att luta sig mot, i sången är han trygg. De senaste åren har han jobbat mycket på sitt skådespeleri, att våga mer. Daniel Daréus i ”Så som i himmelen” beskriver han som en väldigt känslig, mångbottnad och välskriven karaktär.
– Det finns mycket motstånd och hinder för honom att ta sig över. Det handlar om rädslan för att inte bli älskad och omtyckt, som ju finns i alla människor. Daniel vill bli sedd för den han är, bortom sin talang. Det går inte att göra den här typen av roll som är så äkta utan att gräva djupt i sig själv.