Det har egentligen ingenting alls med den här intervjun att göra, men bakom krönet in mot skogen håller Fredrik Rosengren den här dagen till och kapar ved.
Vi ska prata om integration och hans nära kontakt med de asylsökande, men det är så han håller på när vi ses, kör sin Husqvarna-såg så spånen yr.
Det är farsan som fällt tall och björk i en hage och som nu körts hem till vedbacken för att tas om hand.
Hur många kubik det blir? Inte en aning har han och bryr sig knappast heller.
– Man håller på tills det är klart, sen blir det så mycket som det blir, säger han.
Runt om ligger Fårö gult och brunt och grått och väntar på våren.
Då finns ingen bättre plats att vara på, ingenstans kommer naturen närmare än här; den svallande himlen, de pinade tallarna, det aldrig stillnande havet, fälten som åter drar mot grönt.
– Du vet, när man hör storspoven första gången, när gässen flyger in, den känslan finns ingen annanstans. Att man sedan är trött på tjattret efter ett par veckor är en annan sak…men just då, när allt vaknar, då känner jag att Fårö är min plats.
Världen har på ett tydligare sätt än på länge kommit ända hem till oss i Norden. Nu hörs främmande språk i vår närhet; dari, kurdiska, persiska, arabiska, människor med sorg i säcken går de gator som förut bara varit våra.
Fårö, en utpost långt från det mesta. Här är Fredrik född och uppvuxen, här gick han i småskolan, här växte hans värld sig större med tiden genom sjuminutersresorna över sundet med Cajsa Stina och Bodilla.
Sedan tog livet vid: militärtjänsten på KA 3 följdes av jobbet som teknisk officer på artilleriregemntet i Kristinehamn innan det lades ner och så hamnade han till slut som officer i Boden.
Men så började hemlängtan gnaga, jobbet i Norrbotten var inget vidare, försvaret blev, som han uttrycker det, en folksamling i uniform…
…så när han sökte och fick tjänst på Nordkalk valde han och sambon Eva att återvända till Fårö.
Det var 2006, tio år sedan nu.
Se där, en snabb skiss över en tiden före återkomsten, några pennstreck bara. Men riktgt som han tänkt sig blev det inte, få saker i livet blir precis så:
– Jag jobbade i 43 timmar, sedan sa jag upp mig, Jag kunde under inga omständigheter tänka mig att jobba kvar där…och så startade jag mitt eget här på ön, berättar han.
Nu har han sin snickarfirma, närmast hjärtat ligger finsnickeri och speciallösningar inomhus.
Fårö, en utpost men också mitt i världen. Många hundra var de människor som runt förra sekelskiftet lämnade barndomens magra jordar för att söka lyckan på andra sidan Atlanten. Fårö, med havet runt om, som både begränsar och öppnar nya möjligheter.
Som sagt, bilderna vid arbetet med veden har ingenting med det här att göra. Eller finns det kanske trots allt ett spån av relevans här. Kanske kan det, om vi skruvar det lite, stå som illustration av att ingen människa är bara det ena eller andra. Framför allt är hon väldigt sällan som den bild man vid första anblicken ser.
Det är ett motto Fredrik lever efter, visar det sig. Att aldrig kategorisera och värdera.
Till och med när jag lite på skämt frågar om känner sig som en ”en Fårö-gubbe” reagerar han.
– Man ska vara försiktig med det där, tror jag. Säger du så har du redan en färdig bild. Visst, jag stoppar också in i fack ibland för att mentalt hålla reda på saker och ting. Men sen jag började med svenskaundervisningen har det gamla ordstävet att ”det är mer som förenar än som skiljer” befästs å det kraftigaste.
Varje måndagskväll undervisar han en grupp asylsökande i svenska språket i en samlingslokal Fårösund. Efter den grundkurs på 20 timmar som varje sökande har rätt till och som pågick i vintras tog Fredrik, med visst stöd av Folkuniversitetet, över en grupp på egen hand.
För att han inom sig kände att han bara måste, som en slags driv djupt inom honom.
– Hit kommer människor från andra sidan jorden som inte kan ett ord svenska, som inte kan prata, inte läsa på skyltar, ingenting. Vad är 20 timmar då? Det är inget annat än ett hån!
Fredrik valde ut ett tiotal personer som han ansåg lärde sig mest och bäst. De som var flitigast med anteckningsblocket, som pluggade, som var aktiva. Han såg det tydligt under grundkursen, redan under första lektonen gick de att skilja ut.
– Förhoppningen är att dessa sedan, när de lärt sig mer av språket, ska kunna hjälpa dem som har svårare att lära. Fast det vet jag ju inget om, om det verkligen blir så.
Han tycks ha en obändig vilja att slå sönder fördomar. Han återkommer ofta dit under den här intervjun, om hur människans grundläggande behov är de samma oavsett bakgrund:
– Allas övergripande mål är att vara trygga och kunna äta sig mätta. Allt annat är bara lyx. Och vad kan jag göra annat än att utgå ifrån att de människor som kommer hit i grunden är precis som jag, frågar han sig.
Vilken erfarenhet har du av flyktingar sen tidigare i livet?
– Jag har sett på tv, någon enstaka gång har jag träffat på flyktingar i Stockholm. På Fårö träffar man av naturliga skäl inga alls. Så jag kan nog säga att erfarenheten är noll.
Men så plötsligt tillbringar han alltså varje vecka några måndagstimmar med människor som tvingats fly; från Irak, från Iran, från Syrien och Afghanistan.
Han lär dem svenska och är noga med grammatiken. Det är en sak att lära sig ord och fraser, en helt annan att kunna sammanfoga dem till meningar.
Nyligen tränade de tidsangivelser ”I dag, i morgon, i veckan, i morse, på tisdag, i går kväll”.
Och här passar han på att slå hål på ännu en fördom: den att det är de högutbildade som har enklast att lära.
Nej, drivet mot kunskap finns i alla samhällsskikt
– I min grupp finns exempelvis en lärare i arabiska, två hemmafruar, en sömmerska, en busschaufför, en stensättare och en biltvättare. Så det där om att bara högutbildade har lätt att ta till sig nya språk, nja, det håller jag inte med om.
Vad har du själv lärt dig under den här tiden?
Han funderar en stund, ja, vad har han lärt sig…ganska mycket, faktiskt:
– Det där att det är mer som förenar, och så har jag läst på en del om de här länderna och min grundinställning visar sig stämma än i dag, den att västvärlden har sina fingrar ganska långt ner i syltburken kring det mesta som händer där.
Han var elva år när Kuwait-kriget startade 1990, han minns hur det barn han var tog till sig det som sades: hur det goda västs mission var att bekämpa mellanösterns och gulfländernas ondska.
Som vuxen har han, säger han, kunnat konstatera att det där inte alls var frågan om krig, utan istället aktiv och medveten massförstörelse av det irakiska samhället i syfte att skapa lydnad och få tillgång till resurser.
– Och jag kan förfasas över att Sverige i FN inte tar tydligare avstånd mot det som pågår där nu, säger han.
Med allt detta i minnet är det, menar Fredrik, inte konstigt att notan nu ska betalas.
– När vi i väst bombar länder till 1800-talsnivå…då tvingas vi betala tillbaka till slut, så är det bara.
Undervisningskvällarna, fyllda av glädje och viljan att lära. Men också av sorg, frustration och ovisshet. Ibland ligger känslan av oro så tjock att den går att ta på. Hur ska livet bli från och med nu? Och framför allt: Var?
Det finns ingen ångra-knapp i verkligheten. Läget är som det är i den globala byn. Strömmarna av asylsökande har skapat en viss typ av problem, det går inte att blunda för. Frågan är komplex, någon quickfix finns inte och för att skapa integration krävs resurser.
Fredrik Rosengren har valt att göra det lilla han kan.
– Vissa verkar tro att det finns ett integrationsverk som åker runt och integrerar. Men så funkar det inte. Och det blir ingen integration om man inte beblandar sig med de här människorna.
Han tystnar ett tag, funderar. Säger att haha, ja, bilden vid vedhögen…
–…kan ju visa att även en skogsarbetare kan böja aktiva verb. Alla kan faktiskt bidra med något.
I en tid då vi vilken åsikt vi än har kan få stöd på nätet är det än viktigare att bottna i vad det verkligen handlar om: Enskilda människor.
– Vissa lär folk simma och ordnar kafékvällar, andra ägnar sig åt att skriva insändare brev till myndigheter...sen får väl var och en ta ställning till vilken som anses vara den bästa vägen.
Och så drar han sig till minnes en kort nyhet han läste på text-tv, om hur de asylsökande som anländer till Sverige föreslås genomgå en kurs i svenska värderingar för att enklare förstå det samhälle de kommit till.
Fredrik har den första punkten klar för sig, han skakar på huvudet åt vår kollektiva idé om nationell fullkomlighet
– Där ska de lära sig att vi svenskar tycker att svenskar är så väldigt mycket bättre och annorlunda jämfört med alla andra människor i världen. Är det inte den känslan man får?