Vi går runt på Klinttorget och längs Nygatan på Klinten i Visby innerstad. Det här är Anders Österdahl-land, här föddes han och växte upp, här bor han alltjämt, bara ett par hundra meter från barndomshemmet.
Han pekar upp mot en svart skorsten:
– Därifrån gick linan över till det taket och här nere stod vi barn och såg skräckslagna ut!
Så många glada minnen har han från de där sommarveckorna då Visby blev inspelningsplats för en av världens mest spridda filmer och tv-serier.
Det blir Pippi Långstrump-special på Du&jag-sidorna i dag, som du märker.
”Mamma berätta om Pippi Långstrump” sa Karin en dag då hon låg sjuk hemma på Dalagatn 46 i Stockholm. Och mamma Astrid Lindgren berättade förstås. Fritt flödade fantasierna och när hon en marsdag 1944 halkade omkull på en isfläck i Vasaparken och blev konvalescent fick hon tid att stenografera ner sagan om den fräkniga och bångstyriga flickan och på så sätt bevara henne för eftervärlden. Tack och lov för hala gångbanor, säger vi i dag.
Anders Österdahl är i dag krögare och driver bland annat restaurangen Österdahls brygga i Visby. Han kom in i matbranschen redan som 17-åring då han sommarjobbade hos familjen Ponti på krogen Faventia i Hästbacken.
– De lagade enormt god mat, hela miljön fascinerade mig, berättar han.
Och så kom livet att bli, fyllt av mat och dryck.
Men när den här berättelsen tar sin början är han inte mer än nio, går på Solberga, gillar ”Tintin” och delar om söndagarna en 33 centiliters läskedryck med storasyskonen Karin och Gunnar. Rättvist på millimetern ska det vara.
Nog hade han läst Pippi Långstrump, men hur hon såg ut annat än som tecknad figur visste han förstås inte. Det visste ingen, allt låg ännu i framtiden.
Hösten 1967 hade arbetet med det som skulle bli de av generationer älskade filmerna tagit sin början.
Handlingen, hade Astrid Lindgren bestämt, skulle vara förlagd till sekelskiftet och filmteamet letade miljöer i såväl Linköping som Öregrund och Östhammar innan valet föll på det medeltida Visby.
Och så skulle förstås en Pippi hittas. Året före hade 5000 barn köat för att bli ”Tjorven”, nu brast alla fördämningar, över 8000 flickor såg sig kallade att bli Pippi Långstrump
Valet föll på Inger Nilsson från klass 2B på Stjärneboskolan i Kisa i Östergötland, vars pappa Bertil sänt in ett foto där hans dotter hade flätor i håret och sommarfräknarna kvar.
Det kom att förändra livet för henne för all framtid, vi kommer till det.
Pippi-filmerna är frosseri av igenkänning för alla som är bekanta med miljöerna och geografin. Pippi som rider i Östergravar, in genom Brunnsporten där det för den som i dag vill parkera i den enda p-rutan gäller A-taxa, godisaffären i Fiskargränd, klädbutiken på S:t Hansgatan och massor av scener uppe på Klinten.
Som sagt, nog visste Anders Österdahl vem Pippi Långstrump var, men mest var det förstås spännande när regissören Olle Hellbom och skådespelaren Margit Trooger, som gestaltade Prusseluskan, dök upp på Klinten för att leta barn.
– Vi var ute och lekte eller vad vi gjorde och blev helt enkelt inbjudna att komma till inspelningen, minns han.
Så han och syskonen tog sig, tillsammans med massor av andra sommarlovslediga barn, till den gamla förvaltarbostaden i närheten av P 18-regementet som inte längre var i bruk men vars trädgård var perfekt med staket, fruktträd, syrenhäckar, maskrosor och oslaget gräs.
Där inleddes inspelningarna den 8 juni 1968. Den första scen Anders deltog i var ett jättetårtkalas. Pippi bjöd grannarnas barn på avskedsfest innan avfärden med pappa Efraims skepp Hoppetossa.
Det var som att, som Anders säger, ”att komma till himlen”:
– Alla kameror och lampor, allt folk, Beppe Wolgers var där, honom kände man ju igen. Och att de hade målet huset gult och rosa...man var alldeles uppspelt!
På långbordet en enorm tårta i frigolit, riktig tårta på faten, massor av ungar, närma dig vilken visbybo som helst som går mot de 60 och du ska se att denne var filmstjärna en gång i tiden!
– Men saften var ingen riktig saft, det minns jag så väl. Så besviken jag var! Pippi, Tommy och Annika fick sockerdricka men vi andra fick rödfärgat vatten.
Vi träffas hemma i Anders kök för att prata Pippi-minnen. När jag först ringde var jag osäker på om han alls var intresserad. Oron var obefogad:
– Ja, det gör jag gärna, så kul!
När du tänker tillbaka, vad är det för minnen som kommer?
– Det är nog mest hela grejen, att det var så roligt. De kom flera somrar i rad och det var inte tal om att åka till landet förrän Pippi-gänget varit här. Det gick som ett sorl genom staden; ”nu kommer dom!”.
För dem som har ögonen med sig går det att se Anders i många filmer och tv-avsnitt, som när Pippi går på lina över Nygatan i ”Pippi på rymmen” (1970) – då står han på gatan och ser skräckslagen ut – och i den allra första filmen med premiär 1969.
– Man var med överallt, i godisaffären, vid Villa Villekulla, här uppe på Klinten...så fort det behövdes barn, och det behövdes det ofta!
Där Villa Villekulla stod finns i dag en grusplätt där hundägare gärna parkerar för sin helgpromenad. Två somrar användes huset för Pippi-inspelningar, den 15 december 1969 flyttades huset till Kneippbyn där det står än i dag.
Fem dagar i följd var det samling hemma hos Pippi, intill Oscarsstenen och Gotlands mest kända allé, den som leder mot länsstyrelsen och i vilken Pippi syns rida, Tommy och Annika springa till sin nya granne och Kling och Klang köra sin polisbil.
Någon större kontakt med de tre huvudrollsinnehavarna fick han inte, egentligen ingen alls.
– Han som spelade Tommy var rätt stöddig, minns jag. Pippa var den mest sociala, men det var aldrig så att man stod och pratade med dem.
Snarare hölls de åtskilda, faktum är att produktionen hade fullt sjå att hålla de gotländska barnen borta från huvudrollsinnehavarna.
Ett rejält tillskott i sommarlovskassan blev det dock. 50 kronor om dagen räckte till den byggsats i balsaträ som Anders så länge trånat efter.
– Äntligen kunde jag köpa den, jag var så lycklig. Pappa var inte lika entusiastisk, det var ju han som fick bygga ihop skeppet sedan, det var skitsvårt!
Familjen Österdahls grannar var de första i bekantskapskretsen som hade färg-tv och där satt Anders på helspänn den 8 februari 1969 då det första Pippi-avsnittet sändes i svensk television.
– Hela Klinten var full av ungar på 60-talet så det blev trångt i deras tv-rum. Alla ville ju se, skrattar han.
Hur var det att se resultatet? Berätta!
– Det var jättespännande, man var så nyfiken på vilka som var med och hur de gjort. När scenerna spelades in hade man ju inget sammanhang. Sade någon ”applådera!” eller ”Titta däråt” så gjorde man det utan att veta varför.
Och så blev du kändis på skolan sedan?
– Jo, lite var det väl så. I ”Pippi på rymmen” hade jag till och med en replik. Tommy och Annika hade fått sina kläder uppätna av kor och gick klädda i säckar, då frågade jag Pippi ”Vad föreställer dom där?”. Men när det väl sändes var det dubbat, haha!
Så gick hans barndoms somrar, Anders växlade spår och hamnade i krögar-branschen.
För Inger Nilsson blev tiden som Pippi Långstrump ett livslångt ok. Genom hela livet har hon genom livet förknippats med den roll hon spelade under några somrar på Gotland och i filmstudior i Solna där inomhusscenerna togs.
I dag har hon försonats med sitt öde, inte minst sedan skådespelarkarriären tagit fart de senaste tio åren.
I en intervju för sajten skillingaryd.nu som jag hittar på nätet säger hon:
– Det är på gott och ont, mest gott nu för tiden. Värst var det kanske i 20-årsåldern när jag ständigt frågade mig om jag var värd något som Inger med tanke på att jag var värd så mycket som Pippi. Ofta har jag blivit sårad utan att folk kanske menat något illa.
I maj 1993 lyckades dock GT göra ett brett upplagt reportage om Inger och Pippi. Det var reportern Martin Theander som ordnade fram en vit häst som målades med svarta prickar, fick den transporterad till Kyrkberget ovan domkyrkan och fick dessutom Inger Nilsson att flyga till Gotland över dagen.
Iförd solglasögon och rödprickig klänning var hon tillbaka där allt en gång börjat, 25 år tidigare.
– Den här gatan kommer jag ihåg, den har jag sprungit mycket på. Det var liksom stadens gata, mindes hon.
En enda gång har Anders Österdahl träffat Inger Nilsson sedan de där 60-talssomrarna. Det vara bara härom året. Efter avslutad inspelning av Mari Jungstedts ”Kommissarien och havet”-serie, där Inger Nilsson spelar obducent, hölls avslutningsmiddag på Österdahls brygga.
– Ja, sa jag, det är ungefär 45 år sedan vi träffades senast. Men det var tydligt att hon inte ville prata om Pippi-tiden, så det blev inte så mycket sagt.
För egen del har han aldrig mer figurerat på film. Det har däremot restaurangen gjort, omdöpt till ”Holmqvists fisk” syns den i just ”Kommissarien och havet”.
50 år har gått sedan de första Pippi-inspelningarna inleddes. Sedan dess har Visby innerstads bakgårdar och gränder spridits över världen, liksom vyer från Sudersand och Tofta.
Pippi Långstrump lär vara den som gjort allra mest för Gotlands besöksnäring, hela tiden lockar filmerna nya tittare.
– Jag har vänner med små barn som ångrar att de berättat att jag är med i filmerna. Nu tvingas de se Pippi Långstrump varenda dag. ”Innan jag somnar ska jag se på Pippi”.