BUTTLE. Okej, så här var det: När popstjärnan Shakin’ Fredrik var som hetast på 80-talet kom beundrarbreven i säckar. Men som för alla går tiden, inte mycket är längre ”Fem i tolv” i Fredrik Willstrands liv.
Det är över huvud taget inte mycket som är som det var. ”Steg för steg på nya spår, allt förändrar sig”, som han sjöng när han var popstjärna och flickidol.
Även om den tonårige Fredrik kanske inte visste särskilt mycket om livet.
Men annorlunda är det än 1986, när Melodifestival-låten ”Fem i tolv” toppade ”Svensktoppen” och nynnades av var och en.
Det går till exempel betydligt fortare att tvätta håret.
– När jag peakade med min hockeyfrilla hade jag med mig tre, fyra flaskor in i duschen. Schampo, balsam och ett par andra. Dessutom massor av sprej...det finns inte ett kemiskt medel jag inte använde!
Saknar du din frisyr?
– Nja, det kan jag väl inte säga...kanske är det därför, för alla kemikalier, jag inte har något hår alls idag, skrattar han.
Det här är en intervju om hur det var och hur det blev, om hur tiden som väggposter i poptidningen Okej lever i honom och hur drömmarna ser ut i dag.
Shakin’ Fredrik, Fredrik, Fredrik Willstrand...redan som 14-åring slog han igenom sedan han visat upp sig i talangjakter hemma i Mullsjö, på gränsen mellan Småland och Västergötland.
Första skivan kom 1984, låten ”Fem i tolv” framfördes i Melodifestivalen 1986 och blev hans i särklass största hit.
Buttle på Gotland. Nej, nej, dej, det var inte här han skulle hamna. Fredriks tonårssjäl var för stor för Sverige och där ute väntade världen; Europa, USA, New York...det var platsen att bo.
Vi sitter i köket, på gården springer hönsen lösa, i stallet trampar tre hästar, Linderöd-grisarna bökar i sitt hägn.
Det här är världen bortom strålkastarna, så långt från hans tidiga drömmar.
För snart tre år sedan lämnade familjen huset i Salem, Stockholm, och flyttade till Gotland för att slå av på tempot. Utan någon anknytning till ön hade de tagit båten för att förutsättningslöst leta efter sin framtid och plötsligt föll allt på plats.
Kanske var det Fredriks förflutna som till slut kommit ifatt honom. Han tänker det så:
– Du vet, uppvuxen i ett litet samhälle...jag har alltid haft en fot på landsbygden, har gärna vistats i naturen, gått ut med en yxa, tänt eld och grillat korv. Och så har jag alltid tyckt om djur.
Det har de alltså nu. Djur i mängd. Ofta har det tillkommit några stycken när Fredrik varit på fastlandet, efter senaste resan fanns exempelvis en kattunge i huset.
Snart tre år i Buttle, alltså. Blev det som du trodde?
– Nej. Det blir det väl aldrig. Eller? Det blev något annat...men det blev bra.
Hur skulle det bli?
– Jag hade den där bilden, du vet, rida ut på en häst i solnedgången och sätta sig någonstans och äta sin picknick. Så blev det så klart inte.
Däremot har han, tycks det, verkligen slagit rot i landsbygdens jord. Till intervjun har han klätt upp sig, avslöjar han. En fräsig skjorta, annars går han helst i snickarställ och sliten t-shirt.
I våras hoppade han på en lantbruksutbildning på Lövsta, för det ena föder det andra. Ett behov av att veta, kunna, förstå.
– Det är otroligt lyxigt liv vi lever om man tänker efter, fyllt av vardagsskatter. Att sitta med en kopp kaffe och se på hönsen, eller när 900 kilo nordsvensk trycker sin mule mot mig, eller när grisarna kommer dundrande...
Melodifestivalen 1986, på Cirkus i Stockholm, vanns av ”E de det här du kallar kärlek” med Monica Törnell och Lasse Holm, före Lena Philipssons ”Kärleken är evig” och ”Dover-Calais” med Style. Fredriks ”Fem i tolv”kom inte fem i topp och slutade därför delad sexa.
När Fredrik var som hetast kom det säckvis med brev och gosedjur. Förälskade flickor som ville ha en autograf. För Fredrik, Shakin’ Fredrik, alltså, hade turen att ta sig igenom nålsögat och väl i tv, med sina två kanaler, sågs han av ”alla”.
Och i främst poptidningen Okej var Fredrik var plåtad i snart sagt varje nummer. Tänk så många tonårsväggar han faktiskt prytt!
Är du igenkänd i dag?
– Det händer förvånansvärt ofta, skulle jag säga. Inte direkt kopplat till utseendet, det har ju hänt en del!, men inte sällan till namnet. Det förutsätter förstås att folk är i min ålder. Frågar du en som är tjugo lär hon eller han inte ha en aning...
Vad är det för avtryck du gjort hos folk, tror du?
– Ibland tänker jag att det är för att jag gjorde någonting bra som så många ändå kommer ihåg mig, men jag måste nog ödmjukt konstatera att det helt enkelt var ett annat medieklimat då.
Det är så klart två skilda världar. Omsvärmad tonårsidol och en vuxen man i farfarstofflor på landet.
Det var en fort snurrande karusell han kastades in i, vilket, säger han, inte alltid var helt angenämt.
– Som offentlig person är man aldrig privat, det går inte att ha en dålig dag, du blir alltid bedömd för vad du gör eller hur du ser ut. Men det har så klart fördelar också, det ger möjlighet att förverkliga idéer, man får applåder på jobbet.
Hur tacklade du det, all uppståndelse? Minns du?
Han sitter tyst ett tag, kattungen spinner i kökssoffan, i rummet intill spelar dottern piano.
– Jag har ingen aning om hur det är att inte växa upp som popstjärna. Men jag tycker det gick bra, jag hade en trygg miljö omkring mig och tack vare att jag var så ung kom jag inte i kontakt med det som blir fallgropar för många.
Du använde alla kemikaliser i håret, kan man säga?
– Ja, precis så. Jag hölls borta från allt annat. På det sätter var det bra att slå igenom som ung tonåring.
Även om Fredrik inte längre syns i tv har han aldrig på riktigt lämnat musiken. Han bröt förvisso, med skivbolagets goda minne, sitt skivkontrakt 1989, men har efter ett antal ströjobb livnärt sig som sångare de senaste 20 åren.
Han verkar i gruppen ”Gentlemen” som gör en hel del företagskonserter och är även fältartist inom Försvarsmakten.
Det har tagit honom ut i verkligheten, två gånger till Afghanistan, en gång till afrikanska Djibouti. Det här är uppdrag han tar på största allvar.
– Att vara fältartist är att bygga broar och öppna dörrar. Ett sätt att ge soldaterna möjlighet att för en stund komma bort från stress, tristess och anspänning.
Men du, alla brev du fick, de som skrev dem, vad gör de idag?
– Ja, du...de lever antagligen alldeles vanliga liv, precis som jag. Jag träffar en del av dem ibland. Ofta kommer deras man eller någon kompis fram och frågar om de får ta en bild, ibland får jag meddelanden på sociala medier...
...och här stannar han upp en aning, för han säger att det där fortfarande är svårt att riktigt greppa:
– När folk berättar hur mycket jag betytt för dem...det är helt sjukt. Jag kan inte riktigt ta in det.
”Här sitter ännu en reporter och frågar om det som hände för 30 år sedan”, är det så du tänker nu?
– Nej, det är bara kul, det får även mig att minnas. Men jag kan inte säga att jag saknar den tiden och jag känner ingen personlig cred, det är så långt bort. Det är som att prata om en annan person.
– Det jag gör i dag, om någon kommer fram och berömmer efter en konsert, det kan jag connecta till, jag blir lika genuint glad och tacksam varje gång. Men den där popstjärnan, var det verkligen jag? Det är sällan jag tänker på det där, faktiskt.
Snarare tänker han på den där röken han varit på gång att bygga så länge, tänker på nya stängsel som ska upp, tänker på Linderö-grisarna som skänker honom så mycket glädje.
Kanske är det för att han kommit hem, till slut. Det är inte så mycket ”fem i tolv” i livet längre.
Han drar lite på det, säger sedan:
– Jag kan nog tänka mig att bli morfar här, att bli gammal här ute på landet.
Axelvaddar. Freestyle-bandspelare. Stenciler. Fluortanter. Mandelfisk. Rubiks kub. ”Varuhuset”. ”Dallas”. Bagheera-overall. Samantha Fox. Lili & Sussie. ”Solstollarna”, där Fredrik medverkade bland alla bikini-brudar.
I dag är Fredriks fokus allt annat än det var som tonåring. Förstås. Då hans själ var för stor för Mullsjö och hela Sverige.
När han var 18 drog han söderut på motorcykel, Rivieran kunde inte vänta. Där, vid det salta vattnet, kom livet till honom, där fylldes han med syre.
Och så senare New York, New York, städernas och drömmarnas stad, Manhattan skyline och gula taxibilar, som att befinna sig i en film...
...en inte särskilt rolig film, visade det sig. För de klickade aldrig, Fredrik och the Big Apple. Men så är det i livet. Varje steg skapar förutsättningar för nästa, allt förändrar sig.
Bättre gick det alltså med Buttle.
– Jag kom hem från den där mc-turen till Rivieran, packade om väskan, drog till Stockholm och blev kvar där...fram till nu. Om nu finner jag mig själv plugga lantbruk...det är märkligt vad lite man vet om sig själv.
Märkligt också hur lite man, eller han, vet om sin närmaste. För när jag frågar om hans Pernilla var en av de tjejer som skrev skimrande brev i ungdomen så säger han att han inte vet.
Kanske har han inte vågat fråga. Det finns ju en risk att...
– ...hon var kär i Niclas Wahlgren! Men jag har för mig att hon sagt att hon köpte min skiva. Jag väljer att tro att det var så!
* * *
Ett par dagar efter intervjun är Fredrik i telefonen. Den där frågan var lite för viktig för att släppa:
– Nu har jag kollat och nä, Niclas var det inget med. Jag trodde väl inte det heller. Om det var någon hon hade en crusch på var det faktiskt mig, sade hon!