Johanna Svanborg har gjort succé som författare till thrillern ”Skalets röda strimma”, det är knappast någon nyhet. En blödande mordhistoria som fått kalla kårar att krypa över Sverige sedan den gavs ut i mars.
Men det är inte den vi pratar om i den här intervjun. Det är allt det där andra, det som också tillhör livet: sorgen, smärtan och känslan av att bli utfryst som barn.
För det var så det var, så vi börjar väl där, då. I småskolan i Sanda.
Vi träffas mitt i en brytpunkt i Johannas klädbutik i Klintehamn, den som ska upphöra. Orken finns inte längre och läkarna har givit klara besked: Du har inget val, du måste ta det lugnare.
Glasögon och tandställning och ett ständigt dåligt självförtroende. Språkligt var hon efter klasskamraterna på grund av sin dåliga syn och uppsatserna var rättade med massor av rött.
Med initialerna JS och en räls i munnen blev hon snart SJ på skolgården, Statens järnvägar.
Hon berättar där vi sitter, berättar om kläder som slängdes ut i snön och snö som lades i overallen så den var dyngsur när rasten kom.
– Jag blev aldrig slagen eller så, men allt det där andra...det sitter kvar, säger hon.
Egentligen var hon nog ingen de där tidiga skolåren.
Det är så hon minns det.
Ingen.
Tills läraren på en svenskalektion i sjuan lade fram en åttaradig kolsvart dikt av poeten Elmer Diktonius och gav barnen i uppgift att skriva något med utgångspunkt från den.
– Något hände i mig då, jag minns det så väl, jag tänkte: jag struntar i om jag inte stavar rätt, jag skriver ändå!
Tre skrivböcker senare var hon färdig, och den där lilla tjejen som aldrig gjort något väsen av sig fick sin berättelse uppläst för hela klassen.
– Det var fantastiskt. Den dagen vände allt, sedan dess har jag haft ett extremt gott självförtroende. Det kan jag tacka läraren Kjell för.
Vet han om det?
– Absolut, han bor här i Klinte. Han är så stolt nu när jag givit ut en bok, det var ju där, med den Diktonius-dikten allt började.
Den där tandställningen och känslan av den är ett minne blott. Hon är sedan länge en annan. En tvåbarnsmor med skinn på näsan som följt sina idéer och impulser.
Som att flytta åter till sin hembygd, exempelvis.
I Klintehamn finns nämligen allt: närheten till havet, gemenskap i samhället och framför allt så är det hemma.
– Jag bodde i Stockholm i flera år men kom ändå oftast hit på helgerna, då tänkte jag att jag lika gärna kunde flytta hem.
Och så blev det, det är femton år sedan nu. Här finns alla minnen, en del jobbiga men mest av allt fina: från barndomsåren vid Björkhaga och sedan tonåren i den lilla tätorten.
Här lever hon med barn och sambo, här bor exsambon med sin huggkubbe dit hon går när ilskan står i blom och framför allt finns när så mycket framtid för här blir hon nog kvar resten av sina dagar.
För den finns verkligen, framtiden. Och hon tänker att den lilla tid vi är här i livet är värt att göra något gott av.
”Live life with passion” står det på den skylt hon håller här på bilden.
Egentligen hänger den på väggen i hennes kontor, men vi hakade ner den när Johanna ville att fotograferingen skulle ske på piren vid hamnen.
Hit tar hon sig för att se ut mot horisonten; snön ligger vit den här dagen, vattnet ropar i grönt och svart, i hamninloppet jobbar ett muddringsfartyg och i norr sträcker udden vid Vivesholm sin platta landtunga ut i Östersjön.
Platsen fyller henne med ro; här är den rödaste glädjen granne med svart, svart sorg, här ryms alla känslor samtidigt.
Det är i dagarna sjutton år sedan hennes bror Kenneth omkom i en fiskebåtsolycka som kom att påverka hela ön, skeppet förliste och han och ytterligare en besättningsman kom aldrig mer hem.
Han var fyrtiotre, lika gammal som Johanna är nu.
– Jag går hit och minns, det är här han finns för mig, ingen annanstans. Här står jag och pratar med honom, inte för att jag vet om han hör men jag vågar inte chansa, som hon säger.
Som författare använder hon förstås allt hon varit med om, alla erfarenheter och känslor. Idén till ”Skalets röda strimma” hade hon redan för tjugo år sedan, men det var först sedan hon verkligen levt som den kunde låta sig skrivas.
– Sorgen i boken kommer därifrån, från förlusten av min bror. Jag har suttit med datorn i knät, jag har snörvlat och tårarna har sprutat och jag har skrivit och skrivit och skrivit, rakt ur hjärtat.
Det är kanske det dina läsare känt, att känslorna är ”på riktigt”?
– Jag tror det, för det har verkligen kommit inifrån. Sedan har jag förstås fått rensa och renskriva efteråt, ibland har jag knappt kunnat se vad jag skrivit, allt har varit suddigt av tårar.
Så det där med passionen, det kommer från djupet av hennes själ. Vi kommer att vara döda så länge sedan, kanske i evig tid, beroende på vad som händer på andra sidan...
– ...så varför inte ta vara på det vi har och göra det fullt ut medan vi kan, säger hon.
Men ibland blir det för mycket och ibland sätter kroppen själv stopp. Bland annat därför avvecklar hon nu den affärsrörelse hon tog över för sex år sedan, då var för övrigt hennes thriller just färdigskriven.
Den knölstruma hon levt med sedan 2013 tog till slut ut sin rätt.
På hösten 2014 opererades högra delen av körteln bort på Visby lasarett, den knöl på halsen som växt inåt och gjort såväl mat- som luftstrupe för trång.
I samband med ingreppet slogs binjurarna ut med trötthet som följd och Johanna riskerade helt enkelt att sova sig in i döden. Det här är ingen vetenskaplig artikel men det är vad som rent faktiskt kan ske.
Som mest sov hon i nitton timmar innan sambon väckte henne och sade att det kanske var dags att gå på toa.
Struma är egentligen inte ett namn på en sjukdom utan innebär att sköldkörteln, vilken sitter på halsens framsida, producerar hormoner som påverkar nästan alla kroppens funktioner och styr ämnesomsättningen, är förstorad,
Den vanligaste typen av struma är knölstruma, vilket kan göra de svårare att svälja och andas normalt då den trycker på svalget eller luftstrupen, uppger 1177.se.
I dag har läkarvetenskapen fått någon sånär ordning på hennes kropp.
– Helt fullt kommer jag nog aldrig tillbaka. Jag är fortfarande trött och måste gå hem och sova ibland. Inte ofta, men det händer och då släpper jag allt.
Du med din fart och ditt tempo, vem blev du? Att vara sjuk var knappast din identitet?
– Nej...det var jättetufft. Lite svårt att stoppa det här X2000-tåget och bli ett pendeltåg. Men jag var verkligen inte pigg...dessvärre har körteln på vänster sida också börjat växa, så vi får väl se vad som händer.
Ja, vad händer?
– Jag vet inte, men det är därför jag blivit tillsagd att varva ner. Du vet, jag vill alltid ha koll på allt, ibland tror jag att jag är rätt svårt att samarbeta med! Det stressade sönder mig till slut.
Är du rädd att det blir på samma sätt som förra gången?
– Förr eller senare blir det förmodligen operation, när det blir vet jag inte, det får vi ta den dagen. Jag går inte och oroar mig än. Nu går jag hos en logoped för att det är rätt påfrestande att tala, stämbanden påverkades så jag är hes och rosslar en massa.
”Det här blir Johanna Svanborg inpå livet” säger hon när vi åker tillbaka från hamnen till affären. Det här är känslor hon sällan talat om offentligt, inte förrän nu. Hon väljer att göra det för att de tillhör livet, de också.
Det finns ännu en roman i hennes huvud och när affären så småningom blir såld ska hon ägna sig helhjärtat åt skrivandet. Tanken är en thrillerserie i fyra delar.
Hon driver eget förlag och bestämmer själv över sin tid, far runt i landet på signeringsturnéer och författarmöten, snart bär det även utomlands då hon ger ut ”Skalets röda strimma” i såväl England som Tyskland.
Hon gör det hon vill och känner för, Johanna. Det är en egentligen osannolik framgång, sprungen ur den där svenskaläxan i småskolan.
Hur känns det att ha ett så bra självförtroende som du tycks ha?
Hon ser på mig, Klintehamn är vitt av snö, hennes stora skratt fyllt av energi och värme:
– Med en god trut och ett gott hjärta kan man komma långt, och vem ska tro på mig om inte jag gör det? Och vet du, var och en får skämmas för sig själv. Så tänker jag. Tänk på dig själv men ta emot andra med öppen famn, det är så jag försöker leva.
Men ibland tappar även Johanna kontrollen, säger hon. Då är det bra att förre sambon har vedförrådet kvar i huset där de en gång levde tillsammans.
Goda vänner som de är går hon dit och hugger när hon är som mest jävla förbannad.
– Det ska jag säga dig, är du riktigt arg, då ska du hugga ved! Vedträet blir då den jag är förbannad på, sedan hugger jag, lägger det i öppna spisen och slår upp en god whisky...sedan är det ur världen! Den jag eldar upp får aldrig veta något.
Så när du hugger ved, då förstår man!?
– Ibland är den enda lösningen.
Säger hon, skrattar. För vad du än tror efter att ha läst den här artikeln så skrattar Johanna mycket, gärna och ofta.
Det har med passionen att göra, det måste det ha; Live life with passion.