Det handlar om att tala med träden och att öppna sina sinnen mot en annan värld. Elin Bååth har tagit tjänstledigt från det inrutade livet och startat ett företag i häxkonst.
Det är ingen slump att läraren, Fi-politikern men framförallt människan Elin Bååth har ”kaptenelin” som del av sin privata mejladress.
”Kapten Elin”, som egentligen hette Elin Ericksdotter, dömdes 1720 till spöstraff och förvisning från hemorten i det som kommit att kallas ”Häxprocessen i Södra Ny”, den sista i Sverige där personer dömts för häxeri.
För så är det, Elin är häxa och har så alltid varit, säger hon.
I augusti tog hon steget fullt ut och är nu egen företagare inom häst- och häxkonst.
Vi ska in dit i den här intervjun. Eller kanske snarare: över till den andra sidan och se vad som finns där.
– Naturen har alltid talat till mig väldigt starkt, ända sedan jag var liten och växte upp i Vasastan i Stockholm. Allt jag gjort och gör har en slags ockult touch och öppenhet för något annat, säger hon.
Runt 30 000 personer anses, från 1400- till slutet av 1600-talet, ha dödats på grund av samröre med satan.
I Sverige halshöggs vanligen de häxdömda före bränningen. Under stora häxpaniken mellan 1668 och 1676 finns bara ett bekräftat fall av bränning levande; Malin Matsdotter i Stockholm 1676.
Jag träffade Elin Bååth redan i vintras för att då gå på djupet med hennes panik-ångestattacker. Det blev ett samtal som landade i hudlöshet, rastlöshet, flykt och ångest.
För första gången berättade hon offentligt om den ångest som periodvis och i tio års tiden ridit henne.
En berättelse om hur kroppen domnar, synfältet smalnar, alla ljud distanserar sig och så det där trycket över bröstet som första gången fick henne att tro att det faktiskt handlade om en hjärtinfarkt.
Nu vet hon bättre, ofta är attackerna en eftersläpande reaktion på stress och med tiden har hon lärt sig att handskas med den utsatthet och skam som då äter henne ända in till köttet.
Just skam-känslan är central. Skammen att tappa kontrollen, skammen att i ett strukturstyrt samhälle inte ha rum nog att vara den man är.
– Jag gjorde den där intervjun för att mota ut skammen i ljuset, när den erkänns tappar den kraft, ju fler jag visar den för desto mer helande, tänkte jag.
Blev det så?
– Exakt så. Efter att intervjun publicerats var det omöjligt att låtsas som ingenting. Det som släppts ut tänkte inte stängas in igen.
Öppenheten gjorde dock inga underverk, för attackerna fortsatte komma. Bara en månad efter intervjuns publicering på Du&jag-sidorna, i tidig januari, sjukskrevs Elin på grund av utmattning från sin tjänst som gymnasielärare, liksom hon tog en paus från posten som fullmäktigeledamot för Feministiskt initiativ.
Men trots allt detta är panikångesten ändå, på sätt och vis, hennes bästa vän, säger hon:
– Det är som en kompass som leder mig rätt, det här kan jag göra, det här kan jag inte göra.
Så vad är det du inte kan?
– Jag behöver utrymme, det är som en Alice i underlandet-känsla ibland, jag bara växer och växer men ramarna håller mig tillbaka.
Ramar som finns på de flesta arbetsplatser liksom i politiken, eller hur?
– Precis. Men det är också därför folk som jag behövs i maktens hierarkiska rum, fullmäktige är ett av de mest patriarkala sammanhang som finns, så hårt styrt av regler och det är förstås på det sätt maktstrukturer kan uppehållas.
I höst är Elin Bååth dock tillbaka i politiken, lärarjobbet har hon däremot tjänstledigt från för att under en termin plugga journalistik på distans men även sköta sitt just startade företag.
Och det är därför jag hälsar på i häxan syster Sililis hem i Visby, för att tala om häxkonst då och nu och om kontakten med den andra sidan.
Syster Silili är namnet på den babylonska hästgudinnan, hon som för ryttaren mellan de olika världarna, men också Elins företag och alter ego.
Elin Bååth har växt upp med hästar och flyttade som sextonåring från Stockholm till en hästgård i Hejde, där hennes ridlärare slagit sig ned.
En flytt var det, men också en flykt.
Sökandet efter en plats att få ro, vilket hon för all del fått på Gotland där hon varit kvar sedan dess. Men känslan av sökande har ändå aldrig riktigt planat ut.
– För mig är hästen vägvisaren mot att såväl vara sårbar som stark. Och det är något som syster Silili lär ut, att kunna tala med hästar, fylla sig med kraft från djuren. Det är en gammal sanning att djur kan ge människor ytterligare en dimension.
Historien är fylld av häxprocesser. Kvinnor som ansågs stå i förbund med djävulen brändes på bål.
Och den gängse bilden av en häxa är än i dag en farlig kvinna med utommänskliga krafter. I barn-tv har vi lärt känna ”Häxan Surtant” liksom häxan i sagan om Hans och Greta och varje påsk flyger kärringarna på sina kvastar till Blå Jungfrun.
Ordet ”häxa” kommer från fornhögtyskans ”hagazussa” och betyder ”hon som rider på tunet”.
– Det är vad det handlar om, det här är inte gulligt och mysigt, häxan står med en fot i vardera världen och utmanar normer och gränser.
Runt om sig ser Elin också den stora fascinationen för någonting bortom. ”Sagan om ringen” och ”Game of thrones”, fantasy och skräck i film och litteratur är genrer som växt och växer, live och rollspel likaså.
– Vårt sekulariserade samhälle verkar törsta efter andlighet, men många vågar inte riktigt ta steget. Jag vill stötta människor att möta sin egen kraft, både sina skuggor och sin sårbarhet.
Ofta var det barns vittnesmål som gjorde att en kvinnan ansågs vara häxa och därför avrättades. Vissa utsattes för vattenprov, de bands och kastades i vattnet. Den som sjönk ansågs oskyldig, den som höll sig flytande dömdes skyldig och togs av daga.
För egen del har hon alltid haft sagorna runt om sig. Som liten var hon känslig som ett öppet sår, men samtidigt modig att ta berättelserna till sig.
– Jag hade alltid, och har än i dag, nära till magin och sagovärlden, jag känner mig ofta som i en annan dimension än många andra.
I ett parallellt universum hittar hon, säger hon, inspiration till en världsordning där gränserna inte är knivskarpa, där kategorierna inte är så snäva och där hon får plats att växa.
Mest och helst växer hon i naturen, att vistas där är alltid ett slags reningsbad. Där talar hon med träden, där talar träden till henne. Staden kommunicerar med en hårdare ton som inte sällan suger musten ur henne, men i naturen talar vinden, vattnet och den regnvåta marken.
Rökelse i rummet där vi sitter, i bokhyllan böcker som ”Häxans trädgård” och ”Magisk encyklopedi”, i hörnet står en kvast, i taket hänger amuletter skapade av naturens föremål.
Elin plockar fram en tarot-kortlek och jag frågar om hon kan säga något om mig sedan hon lagt ut dess 78 kort i en solfjäder.
Med sammanlagt tio kort berättar hon sedan om en kraft inom mig, tillbakahållen av brist på luft och bärkraft.
– Sista kortet här är väktaren som du måste ta dig förbi, han representerar dina djupaste rädslor, i ditt fall: rädslan att inte vara bra nog. Ett skrämmande kort, men ändå ett bra kort för den som är intresserad av att gå en kreativ väg. Verklig kreativitet kräver att vi möter våra skuggor.
Känner inte alla så, att man inte duger?
– Kanske. Men kortet kom upp nu och gör dig uppmärksam på något du annars kanske skulle undvikit att ta tag i. Följ det eller följ det inte, välj själv om du vågar utmana det som måste förändras.
Jag frågar om hon ser sig som en samtalsterapeut men då ryggar hon tillbaka.
Nej, inte alls, säger hon.
– Mår någon riktigt dåligt ska den ha professionell hjälp. Det jag kan ge är nya infallsvinklar, visa vägar som kanske varit dolda och ytterst stötta personen att själv börja lyssna till de krafter och varelser som finns omkring oss.
Det lär finns dem som tycker allt det här är hokus pokus, gissar jag.
– Ja, och om det är det, då? Det finns en så stor rädsla för det lekfulla och fantasifulla i det moderna samhället. Men det handlar också om att patriarkatet byggt sina entydiga sanningar; att något är rätt och något annat fel. Därför känner jag en attraktionskraft i det mångtydiga.
Sin livskunskap har hon från akademiska studier i religions- och litteraturvetenskap och inte minst den feministiska aktivismen som lärt henne att våga utmana det som hon tycker behöver förändras i såväl i samhället som inom henne själv.
För det finns inte bara en sanning, betonar hon. Men små delar bildar till slut en helhet, som ett pussel.
Hästdelen i Elin häxföretag är det som gått bäst i starten. Här finns en otvivelaktig öppenhet bland många att ta till sig av djurens inre. Hon lägger också tarot och håller ceremonier med och i naturen, för dess årstidsväxlingar eller livets skiften.
Om fler människor öppnade sig för det andliga, hur skulle samhället se ut då, tror du?
– Jag tror inte, jag ser bara på historien. Det är så här människor levt i alla tider. Vi finns till i en parentes av historien under vilken vi dessutom närmast hunnit ödelägga jorden.
Det går inte att backa eller återvända till det som varit, menar hon, men...
– ...vi måste börja lyssna lyssna till och ge utrymme åt kunskapen hos alla folk som kolonialiserats och tvingats lämna sin tro och sitt sätt att leva. Lite större ödmjukhet bland oss i västvärlden vore på sin plats.
Och här sluts, kan man säga, en av Elins många cirklar. Det är här barndomens sagor och magi hänger ihop med den vuxna kvinnans politiska engagemang.
Viljan att förändra, att kämpa för jämlikhet och mot begränsande strukturer.