Susanne Alfvengrens ”När vi rör varann” fick ett helt folk att räta på ryggen. Som den förste att sjunga pop på gotländska gav hon upprättelse åt en dialekt.
Den 11 juni 1984 gavs Susanne Alfvengrens debutsingel ”När vi rör varann” ut, trots att branschen skakade på sitt kollektiva huvud. ”Det där är galenskap, ingen köper skivor på sommaren!”.
Så fel, så fel, visade det sig.
I augusti hade singeln redan sålt i 7000 exemplar och hela landet försökte sig på det gotländska uttalet:
”Du älskar mi väl änno/ är frågen som diu har/ Jag ska hellre åppet såre di/ än att gej en lågn till svar”
Den plötsliga framgången ledde till inspelning av debut-LP:s ”Magneter”, vars visor i tidstypisk synthpop-kavaj kom att sälja över 160 000 ex.
Skånskan var ju etablerad som sångdialekt via inte minst Hoola Bandoola och Peps, men övrig musik var dialektalt tämligen slätstruken.
Det här var året före Di Smas snabbköpskassörska och flera år före Ainbusk Singers stämsång.
Plötsligt lyste Susannes röst som en lanterna där ute i Östersjön, en dialekt som fick folk att le och härma med värme, det är inte minst viktigt för hennes popularitetsexplosion.
Framgången kom att fullständigt välta hennes värld, likväl som hon så här drygt trettio år senare har den där låten och det där albumet att tacka för allt.
– Det var den som gjorde att jag kunnat leva som artist, säger hon.
Intervjun görs på telefon, Susanne ligger i soffan hemma i Norrtälje, sjuk i influensa. Till vardags arbetar som undersköterska på ett äldreboende, men är ofta och gärna ute och spelar. I veckan gigade hon i Sälen. Med en musikbransch i förändring är vårdsarbetet åter en bas, vilket den varit till och från sedan första anställningen på Visby lasarett i sent 70-tal.
Vi ska ta oss till ”När vi rör varann”, den låt hon är evigt förknippad med senare i den här texten. Den som i original heter ”Sometimes when we touch” och vilken den storhårige kanadensiske artisten Dan Hill skrev och fick en världshit med 1977.
Men först bakåt i tiden, till Ala på Gotland. Det var där hon växte upp, det var där hon som nioåring tog sina första artiststeg.
– Jag hade börjat ta gitarrlektioner för Classe Edmark och sjöng ”Oxdragarsång” på en tillställning i Kastellet till de enda ackorden jag kunde, A och D, minns hon.
Med tiden blev Susanne vad vi kan kalla för en lokal förmåga. Hon sjöng i skolan, deltog i CUF-spexen, ställde upp i Tiljans talanger och vann både 1973 och 1978.
Under de där åren på Gotland, hur långt bort var det att få göra en skiva då? Minns du?
– Det fanns inte i begreppsvärlden. Artist blev man i Stockholm, inte på Gotland. Men jag fick i alla fall spela in ett program i lokalradion, ”Musikmåndag”, då var jag 20 år och efter det fick jag säkert två jobb i veckan!
Med sin väna visor – för det är vissångare hon i grunden var och är – for hon runt med sin gitarr, spelade hos ABF, Medborgarskolan, andra föreningsträffar. Värst var att underhålla centergubbarna, de hade varit i ladugården vid fem och lyckades alltid somna.
Det är någonstans här, i skiftet -70-80-tal, ”Sometimes when we touch” kommer in i Susannes liv.
– Jag hörde den på radio, blev förtjust och köpte både skivan och noterna, sedan sjöng jag den på engelska i flera år under mina konserter.
Men låten fanns bevars redan på svenska, såväl Sven-Ingvars som Wizex och Loa Falkman hade sjungit in Ingela ”Pling” Forsmans text på skiva. Samtliga hade dock gått spårlöst förbi.
Så när Susanne 1982 kom med som pumporganist i Bryggeriteaterns lilla orkester Ulla Hau och konstnärlige ledaren Christer Hall insisterade på gotländska texter – ”Country roads, take me home” översattes exempelvis till ”Gamle båt, ta mi hiem” – hamnade ”När vi rör varann” på repertoaren.
Gensvaret lät inte vänta på sig.
– Så jag började sjunga den på det viset även i mina egna gig, minns Susanne.
Sedan några år läser Susanne in ljudböcker. Hon har bandat fem av Marianne Cederwalls böcker och ska inom kort ta sig an Johanna Svanborgs thriller ”Skalets röda strimma”.
Nu är vi framme i nådens år 1984. Det år Los Angeles stod värd för sommar-OS, filmen ”Ronja Rövardotter” hade premiär och Alphavilles ”Forever Young” låg på listorna.
Via kontakter fick Susanne chansen att medverka i Café Norrköping i tv, vilket ledde vidare till det lilla skivbolaget ”Hawk Records” i Stockholm där karriären tog sitt riktiga avstamp.
Singeln spelades in Montezuma-studion på Söder i Stockholm i maj med Ulf Wahlberg som producent och släpptes alltså i juni, varefter försäljningen tog fart.
Strax därpå följdes succén upp med en LP, vilken spelades in under en septembervecka i samma studio, kom att heta ”Magneter” och innehöll debutsingeln, liksom ”Om vi börjar natten tillsammans”, vilken också blev en mindre hit.
Strax före jul, 15 december 1984, var Susanne tillsammans med amerikanska soulrösten Brenda Russell gäst i den tidens lördagskaramell i tv: ”Razzel”, med Lennart Swahn och Tommy Engstrand som programledare.
I åttiotalsspretigt hår sjöng hon sina sånger och bland Gotlands befolkning infann sig en kollektiv stolthet som det pratas om än i dag.
Dagen därpå tycktes det som hela Sverige sett programmet, vilket de flesta kanske också hade, det fanns ju bara två kanaler.
– Ingen visste egentligen hur jag såg ut, bilden på LP-omslaget var rätt suddig och jag hade aldrig varit i något stort tv-program. Plötsligt vände sig folk om på gatan och iakttog allt jag gjorde, det var en chock jag var helt oförberedd på.
Från att ha varit vissångare på Gotland, var hon nu Artist och inte minst – Kändis!
– Jag mådde särskilt bra under den perioden, det kanske många inte vet. Jag avskärmade mig...det blev så stort. Jag tror jag hade behövt hjälp där i början.
Folk viskade, tittade, pekade: Är det inte hon, gotländskan! Vad har hon på sig? Hur ser hon ut? Vad har hon i kundvagnen?
Den tjej som tidigare varit så öppen och glad upplevde sig med ens trängd och drog sig tillbaka, in i sig själv.
Hänger känslan av utsatthet kvar än i dag?
– Nej, jag har lärt mig hantera det. Jag har aldrig låtit mig sväljas av kändisskapet. Jag vet vem jag är, en vanlig tjej. Men när jag går upp på scen är jag artist, jag kan mitt jobb, de som kommer för att se mig ska alltid ha hundra procent.
Inför den här intervjun har Susanne själv fått välja vilken låt hon ville prata om. Det finns ju några stycken, trots allt.
”Som stormen river öppet hav”, exempelvis. Ledmotiv till filmen ”Om kärlek” från 1987, med Sven Wollter och Linn Stokke, Susanne blev tillfrågad om att skriva texten, gjorde så sedan hon läst manus, sjöng in den tillsammans med Mikael Rickfors och låg sedan 29 veckor på Svensktoppen.
Eller någon av de andra: ”Öigån man aldri glåmma”, ”Mellan himmel och jåord”, ”Kom in i mitt hius” eller varför inte ”Diu är älsked där du går” från Melodifestivalen 2009.
Men hur man än vrider och vänder: Ingen låt har samma historia eller samma betydelse som debuten, den som kommit att bli hennes signaturmelodi och som fick folk runt om i landet att sjunga med i.
Du kan den du också, du som läser: ”Nar vi rår varann/Är känslen alltfår sann/och med sliutne öigon gåmma ja mi/Jag ville ta di i min famn/Tills diu ropa hågt mitt namn/och tills den rädsle som ja har i mi tar sliut”.
Så därför fick det bli den.
Händer det att du någon gång ger konsert utan att spela den låten?
– Väldigt, väldigt sällan. Ofta brukar jag spela den sist, som extranummer.
Tröttnar du aldrig?
– Nej, faktiskt inte. Det är en fin text att ge liv. Det finns i och för sig en textrad som blivit knepig att sjunga; ”jag tvekar och jag strider att lämna ungdomen”. Den har jag lämnat för länge sedan, haha. Jag brukar raljera lite över det, men samtidigt kanske det är dumt. Jag tror inte folk tänker så, den står för sig själv.
Rent krasst har du aldrig toppat debutlåten, rent framgångsmässigt. Hur tänker du kring det?
– Jag har inga problem med det, jag är bara tacksam. Den gjorde att jag kan leva på det här...jag tycker fortfarande väldigt mycket om att sjunga den låten.
Hur mycket singeln sålde vet hon inte, men debut-LP:n sålde alltså platina, precis som uppföljaren året därpå, ”Ögon man aldrig glömmer”. Därefter har Susanne givit ut ytterligare sju album.
Här är det på sin plats att också nämna radiorösten Kersti Adams-Rays betydelse för den Alfvengrenska karriären.
– Hon fattade tycke för min musik och spelade den ofta i sina förmiddagsprogram, det gjorde att lyssnarna lärde sig känna igen min röst och mina låtar.
Hon älskades dock inte av alla. GT:s recensent Kjell Häglund kapade hennes andra skiva vid vinylknölarna i en lika brutal som ihågkommen sågning. När han bjussade på högläsning i Radio Gotlands ”Fredagsmixen” gick radiohusets växel varm. En lyssnare var tydlig i sitt omdöme: ”Den där Häglund, hoppas han pissar ihjäl si!”.
”När vi rör varann” finns inspelad av ytterligare en gotländsk artist, Smaklösa, som gör en skev version på albumet ”Repar i lacken”. De har även spelat in låten ”Magneter”.
Till slut, Susanne, så här drygt trettio år senare. Är du förvånad över att låten slog som den gjorde?
– Kanske att det blev så stort, det är ändå rätt överraskande. Mina två första skivor sålde platina och jag var med överallt, trots att jag inte alltid mådde så bra.
Är du stolt?
– Jaaa, absolut. Särskilt när gotlänningar i förskingringen berättat att folk slutade reta dem för deras dialekt tack vare mina sånger. Framförallt har det märkts utanför Gotland. Det känns verkligen stort.
Inte för inte är hon hedersmedlem i Gotlands nation i Uppsala. Dessutom är hon väldigt glad för en hedersplakett med inskriptionen: ”Fastlandsgutarnas belöning för kulturbevarande gärning”.