Per Seigerlund skrev hiten som aldrig blev någon hit. Ändå har Urban Släke-låten ”Så jävla svensk” levt sitt eget liv sedan punkens dagar.
Det är rätt tidig morgon när den här intervjun genomförs. Halv nio, en torsdag. Per har just ätit frukost och utnyttjar sin flextid som markingenjör på regionens teknikförvaltning för min skull.
Förr, när det begav sig, hade han knappt ens funderat på att stiga upp så dags. Det är helt enkelt andra tider nu, vuxet och så jävla svenskt.
– Jag gick på Säve då och var knappast någon bra student, ler han. Jag misskötte skolan, gick två år på humanistisk som var katastrof, sedan hoppade jag av och tog ett sabbatsår innan jag läste klart. Det fanns så mycket annat som lockade.
Som vad?
– Tjejer, musik, ja, du vet. Jag kom från Stånga och hade flyttat till stan, det var en helt ny värld för en lantis, skrattar han.
Det här var tänkt som femte och sista del i serien ”Hitlåtens historia”, men det blir faktiskt en bonuslåt nästa vecka. Efter alpinlandslagets ”De ä bar å åk”, med text av Bosse Carlgren, Funkiga As-låten ”Bira, bärs”, Pugh-skrivna ”Mitt bästa för dej” och Susanne Alfengrens ”När vi rör varann” är dock i dag punkiga Urbans Släkes debutsingel ”Så jävla svensk” i fokus.
Låten var väl inte någon hit i ordets bemärkelse och låg aldrig på några listor, men den har ändå levt ett eget liv efter den där inspelningen i Göteborg i januari 1981.
Det finns exempelvis utgiven på punksamlingarna ”Vägra raggarna benzin” och ”Svenska punkklassiker 78-81” och var, när den gavs ut, ”Veckans singel” i Vecko-Revyn.
Vi återkommer dit, till låtens eftermäle. Först går vi bakåt i tiden, till Visby, Sverige och världen i slutet av 1970-talet. Det var då den brakade lös med tuppkammar och fanzines. Punken.
I november 1978 gav Klippan-bandet Kriminella Gitarrer ut ”Vårdad klädsel” som med sina 500 ex räknas som Sveriges första punksingel.
Två år tidigare, 22 oktober 1976, välte brittiska The Damned den musikaliska värld, som då bestod av tjugo minuter långa trumsolon, med sin frustande treminuterskaramell ”New Rose” vilken anses vara genrens startskott.
Allt det där banade här hemma väg för grupper som Mögel, Skabb, Usch och Urin, det sistnämnda en del av rötterna till det band som kom att heta The Haters för en dag och sedan explodera som Ebba Grön.
De där influenserna, inte minst The Clash och Sex Pistols, innebar en revolution även för Per Seigerlund.
Vi ses i hans kök och talar om den tid som var, om hur han till småskolan en gång tagit med stenkakan ”Eko från Tyrolen” och spelat den för klassen för att han tyckte den var så bra till att senare storögt upptäcka Bowie, Led Zeppelin och John Holm.
– Men på Säve gled vi in på punken. Vi hade snackat om att bilda ett band och när punken kom så blev det så, berättar han.
”Vi” var grabbarna från landet – bara en i bandet kom från Visby, innerstaden, till och med – som blivit kompisar och börjat snacka musik.
Först skissade de på ett symfonirockprojekt med namnet Hades maka, där den oblyga förebilden var Genesis.
Men det var innan någon ens kunde spela.
– Det var egentligen bara Björn (Akre, sångaren) som kunde, han hade lirat i ett dansband som hette Mickes. Jag kunde fyra ackord på gitarr, det var allt.
Men ett band blev det, trots allt. Första rep-lokalen var ett gårdshus på Trappgatan i Visby med utsikt över Östersjön och innerstadens tak.
Det var hösten 1978 och allt det där var så ouppnåligt, så fjärran: Clash, Sex Pistols, Problem, Dag Vag, Ebba Grön...de kunde lika gärna vara från mars.
Istället var det ett lokalt band som kom att betyda mest för Urban Släkes mod och tidiga utveckling. Det var Trix som visade att det faktiskt gick att lira rock även på Gotland.
Under brinntiden, 1978 till 1984, kom namnet att förkortas efter hand. Ursprungliga Urban Släke och hans Gröna Gitarrfodral blev Urban Släke och hans G Fodral vilket blev Urban Släke och så småningom, under bandets sista år i Stockholm, dit medlemmarna flyttat 1981, bara Släke.
Vi kommer snart till den där singeln, men först till bandets första spelning. Den ägde rum i Almedalen en soldränkt majkväll 1979, Kommunistisk Ungdom hade ordnat en musikfest, Urban Släke bokades och Per var svårt nervös.
Kanske har han varken förr eller senare upplevt något liknande.
– Jag var nervös en hel vecka innan, genom hela konserten och flera dagar efteråt, det var fruktansvärt, skrattar han.
I en tidigare intervju jag gjort beskrev basisten Patrik Ekman, Fårösundskillen som aldrig kallades annat än Tajger, bandet så här:
– Vi spelade så snabbt vi kunde. Det var undermåligt men uppskattat.
Per håller med. Det undermåliga täcktes upp med egna låtar, de flesta skrivna av honom själv eller Björn Akre. ”Busschauffören som blev självmordspilot” var ett av deras hårdaste nummer.
– Vi var för dåliga spela covers, även om Troggs och Kinks fanns på repertoaren. Spelar man eget kan ingen hävda att man spelar fel!
Uppskattning fick de inte minst av Trix-medlemmarna som satt längt fram under det där Almedalsgiget:
– Vi gick på Näcken efteråt, då kom Jari, sångaren, fram och berömde oss. Vi var väldigt misstänksamma, vi trodde först han drev med oss. Men han menade det verkligen. Det var en kick.
Det var Per Seigerlund som på hösten 1980 skrev låten ”Så jävla svensk”, vilken kom att bli en av låtarna på gruppens första singel, av två.
Han har inga direkta minnen av själva tillkomsten, säger han. Kanske ville han få till något punkigt, där han satt med sin akustiska gitarr och sitt block och penna.
Texten är politisk, en känga från vänster mot socialdemokratin. Det är attack från första versen:
”Smälter ihop med maskin nummer fem/ börjar jobba, längtar redan hem/ ingen bryr sig om man jobbar som jävulen/ eller hostar blod och spottar slem/ jag är så jävla svensk”.
Det finns något annat än att jobba, tjäna pengar och konsumera, var budskapet:
– Jag upplevde väl att arbetarrörelsen var köpt, den som är mätt gör inte revolution, ungefär så. Fan, jag var ju bara 19!
Och då visste du mer om allt än du vet nu, eller hur?
– Så är det väl alltid. I stort har jag behållit min ståndpunkt, men allt är inte lika svart eller vitt som då. Den blandekonomin vi har är väl rätt bra, det har gått rätt bra för Sverige, trots allt, säger han.
”Så jävla svensk” spelades upp för de övriga i den replokal som delades med Babben Larssons band Trea med pentry (där för övrigt Per också ingick, det var han som var ”pentry” eftersom han ibland kallades Pentti då hans mamma kom från Finland).
Nåväl: replokalen var belägen på Strandgatan i Visby där Strand hotell ligger i dag, ett kaklat rum där jäs-karen stod på rad då byggnaden långt tidigare hyste ett bryggeri.
Den blev väl mottagen, och kvalade in till att bli singelspår tillsammans med Akre-skrivna ”Magnatens död”.
Inspelningen genomfördes i studion Ljudspåret i Göteborg i januari 1981 med Kai Martin och Peter Bryx från hyllade bandet Kai Martin & Stick! som producenter.
– Vi hade lirat på Murgrönan sommaren innan, träffat på Bryx då och hängt lite med honom. Så vi frågade vi om han kunde hjälpa till, berättar Per Seigerlund.
De gjorde ett bra jobb, väldigt få pålägg, minimalt med efterarbete.
– De fick oss att låta bättre än vi var, tror jag.
Inte minst var, säger Per, gitarristen Jonas Fohlin viktig för gruppens sound. Han hade rätt grejer – en Gibson Les Paul och en Musicman-förstärkare – och tog stort ansvar för arrangemangen.
Singeln pressades i 1000 ex och såldes av medlemmarna själva, men distrubuerades även till skivaffärer av ett distributionsbolag.
Ta mig till känslan när du stod med skivan i handen!
– Skithäftigt, så klart! Det var det ju. I efterhand är det ett kul dokument.
Alla tyckte inte utgivningen var lika ”häftig”. Dåtidens ledande musikmagasin Schlager kallade den i en ljum recension för ”hemmagjord marxistisk analys” och gotländsk media upplyste att ”Punktåget har gått för länge sedan”.
– Det visste vi ju redan. Vi läste NME och Melody Maker och hade stenkoll på att punken var passé. Men vi såg oss heller aldrig som punk, vi var ett rockband.
Ett fint minne är dock att skivan utsågs till ”Veckans singel” i Vecko-Revyn av dess musikpenna Christer Olsson.
Urban Släke levde i ytterligare några år sedan medlemmarna 1981 flyttat till Stockholm. Men till slut var det som om någonting var över och när Per till slut var ende kvarvarande originalmedlem var bandets saga all i nådens år 1984.
När du ser tillbaka, hur ser du på den som hände?
– Vi var rätt korkade, egentligen, skrattar han. Vi hade behövt en manager som hjälpt oss med bokningar och kanske till ett skivkontrakt. Bara det att vi slutade spela ”Så jävla svensk” live sedan skivan kom ut för att vi tröttnat på den...
...låter lite korkat, ja!
– Jag menar, vi skulle ju pluggat den hela tiden, så klart!
”Så jävla svensk” lever dock vidare på samlingsskivor, i böcker (bland annat helt nya ”Punklyrik – Svenska punktexter 1977-82” av Peter Kagerland) och är dessutom utgiven som direktöversatt cover av amerikanska indiebandet Boy-racer; ”So Fucking Swedish”.
Låten måste ju fångat något, Per. Kan du sätta fingret på vad?
– Nej, jag vet inte. I dag skulle jag inte skrivit den, den hade åkt i papperskorgen. Men den berättar kanske något om den tiden. Det är drag i låten, den rör sig framåt...den har till och med ett maj 7-ackord!
Släkes medlemmar har fortfarande kontakt, vissa mer, andra mindre. Per spelar fortfarande rock, nu i gotländska The Dogmen som larmar och står i när andan faller på.