Det här är en resa från Singne Dingne till de stora konsertlokalerna. Men det är lika mycker en inre resa mot att hitta den sanna bilden av sig själv. Möt Roger Gustafsson, Jills kompis.
För så är det. Sedan 2007, snart tio år nu, ingår Roger Gustafsson i countryrösten Jill Johnsons band. Det är ett rejält lyft han fått vara med om, med sin dobro, sin banjo och sin pedal steel har han varit del av den musik som gjort artisten rent av folkkär.
Och precis så känner han det; vilken enorm boost hon fått.
– Turnén efter senaste skivan, ”For you I’ll wait”...ja, du, det är nog det roligaste jag gjort som musiker, säger han.
Vi ska tala om musiklivet i den här intervjun, från de tidiga åren på Myrstigen i Visby och ända fram till nu. Men också om hemkänsla och kränkande inbrott.
Och så tar vi en tur till tvättstugan också, för lite kontemplation.
Rogers lokal i Aspudden är en riktig grotta. Det är också ”grotta” han själv benämner den:
– Replokal, verkstad, studio och mancave...allt i ett.
I drygt tjugo år har han bott i den här stadsdelen, ett par stationer söderut längs den röda linjen. Han bytte lägenheten på Smedjegatan i Visby mot den där han nu lever med fru och två barn.
Han och Jane har varit tillsammans i evighet, de träffades genom vänner på Gotland 1991, det är tjugosju år sedan.
I källaren har han sitt musikaliska epicentrum. Här finns allt; gitarrer, plektrum, kablar, cd-skivor, förstärkare, datorer, pedaler, backstage-pass från ett liv i toner.
Framför det lilla fönstret sitter ett vitt smitt galler, ditkommet efter inbrottet bara härom året. Någon tog sig in och stal såväl en dator som fem gitarrer. De flesta fick han tillbaka, på olika brokiga vägar.
– En hittade jag i en annons, kontaktade polisen och bestämde träff med säljaren. Precis när ”köpet” skulle genomföras sprang poliserna fram, som vi kommit överens om. Det var en pulshöjare!
Det var för övrigt inte första gången han drabbats av inbrott. En gång, när familjen var på Gotland, ringde polisen och berättade att lägenheten haft besök.
– Jag drog upp direkt med båten. Alla cd-skivor var borta, stereon, dessutom fanns det lämningar efter någon tjackpundare som troligen varit där över natten.
Obehagligt.
– Ja, det var rätt kränkande, det måste jag säga. Men det var rätt mycket inbrott här omkring då i slutet av 90-talet. Massor i bilen, vilket gjorde att jag till slut lämnade den olåst, det kostade så mycket att hela tiden byta krossade rutor.
Det är fridag från Jill Johnson-turnén när vi ses. Annars har den tagit honom land och rike runt genom åren. Som en familj är de, pojkarna i bandet, ja, Jill ingår där förstås också.
– Vi umgås inte särskilt mycket privat, men på turnén blir det något speciellt, man får en rätt stark relation.
Det är min uppelevelse också, lite från sidan. Det finns inget starkare än ett band som just klivit av scenen.
– Jo...men man kan vara ett band på olika sätt. Man kan vara som The Hives, som är ett riktigt band, eller inplockad för att kompa, det blir det något annat. Men med Jill har jag spelat så länge så vi har blivit som ett riktigt band till slut.
Vi ska tillbaka till nuet, och till mangeln i tvättstugan, med först bakåt i tiden, till Visby på 60- och 70-talet. Den tid i livet som format Roger som person.
Det är där, på Söder i Visby, hans riktiga hemma finns. Skulle han välja en enda fysisk plats, ett prisma där strålarna från livet bryts till en punkt, så är det på Myrstigen.
Utan att jag ens frågat tar han med mig längs Memory Lane, över Södervärnsskolans skolgård, via Lyckåker, alla tvärgator där, och hem till alltings ursprung.
Han gick den promenaden härom sommaren, efter en ölkväll på stan, han och kompisen Torbjörn Söderman (nu spelkamrat i Visby-bandet Vuxna Män), uppvuxen på samma gata. Än i dag ryser han av välbehag när han tänker sig dit, så viktiga är de där åren.
För honom, för de allra flesta.
– Men, säger han, ändå är det här i Aspudden jag bott längst. I alla fall på samma adress. Snart räknat i tid också, men...
Men?
– ...ja, det finns hela tiden en längtan tillbaka. Periodvis är jag jättesugen, men jag vet inte, kanske är den en utopi. Barnen (som är i övre tonåren) är rotade här och jag vet inte vad jag skulle försörja mig på. Jobbet har jag ju här.
Vad längtar du tillbaka till?
– Till hur livet var då, enkelt, problemfritt. Inte för att jag har några direkta problem nu, men det var en annan tid, ett annat leverne.
Just det, en annan tid. Så tänker jag när jag ser bakåt, det jag söker efter är något som inte längre finns.
– Fast det där med utopi, min utopi är i så fall att flytta till Gotland och ut på landet. Men det är sant, det är väl en slags fantasi. Det skulle bli för isolerat, det förstår jag när jag tänker en gång till. Och jag är ju stadsbarn, jag gillar doften av varm asfalt. Stugan i Storungs får räcka, dit åker vi ibland och kopplar av.
...ja, just det, det står ett par ölflaskor i mangrottan också. Och en tom vinare. För det händer stundom att det smakas i denna vrå av världen.
Roger Gustafsson hade under uppväxten inga direkta planer på yrkeskarriär. Men när han upptäckte musiken – och gitarren – under högstadieåren blev det en möjlig väg, vilken snart visade sig bred och fin.
En minnesvärd orkester är Singne Dingne, stavat just så, där Zingo (Nils Ola Söderström) skrev låtarna, ”I can jive” blev ”Mera gas” och handlade om att köra moppe, en given dänga vid spelningarna på xx((nämn något ställe))xx var originallåten ”Skrumpne Bill”.
När det blev gymnasiedags, och här skissar vi lite, gick han istället för Säve på Hemse-Folkans musiklinje, påhejad av en person som betytt mycket för många musiker i Rogers generation: musikläraren Jan Ekedahl.
...och så gick det som det gick, gitarren blev hans språk.
Jag minns ju så klart ”Söndagsklubben” på Snäck där du spelade med Gaston, där var det röj.
Han skrattar, Roger. Jodå, nog var det röj. Sena nätter, en del vilda turnéer också, kul att ha varit med om...
– ...men inget jag längtar tillbaka till, jag vet inte om jag skulle orka. När vi spelar med Jill är vi ofta klara vid tio, då går vi ut och käkar och är tillbaka på hotellet före tolv...det är inte så mycket sex and drugs and rock’n’roll över det, va?
En gång i tiden bodde Roger och jag grannar i Visby, vi sade hej i farstun, knappast mer. Men det är ett roligt minne, ”jag bor granne med gitarristen i Gaston” brukade jag säga till dem som ville höra på.
Roger fyllde femtio i fjol, det är livet som går vidare. Inga åldersnojor än, ingen skröpplig kropp heller. Skulle vara tinnitusen, då. Den som gör att han gärna undviker total tystnad.
– Jag är så van, men när jag tänker på det hör jag den där pipande tonen i huvudet. Så jag ser gärna till att ha någon form av ljud omkring mig, lyssna på ljudböcker, till exempel, då överröstar det tinnitusen.
Under intervjun beklagar jag mig en aning, säger att ”nu frågar jag ändå bara om musik, trots att jag helst hade velat hitta ett annat spår”.
Det är då han oväntat rycker in till min hjälp.
– Det finns andra grejer...som att jag gillar att sticka och virka.
Va? Det lät inte så manligt!
– Nej, och visst är det konstigt att det hela tiden kommer upp, att det inte är manligt. Har vi inte kommit längre! Jag sitter och stickar i turnébussen, mössor och vantar och strumpor istället för att lösa korsord eller göra ingenting.
Barnen tycker att han är en hipster, säger han. Att han bara försöker vara trendig i en tid då det bland vissa är inne att göra allt från grunden; mala kaffe, baka bröd, sticka strumpor.
– ...och då får de väl tycka det. För mig är det både kreativt och rogivande.
Säg något mer oväntat.
– Att det är kul att mangla lakan.
Vågar du gå ut med det offentligt!?
– Absolut, jag har tvättstugan nu, det ligger intill, jag ska visa mangeln sedan. Det är en enorm frustration de gånger den är sönder.
Och här försvinner Roger in i en beskrivning av exakt hur han går tillväga och känslan sedan att krypa ner mellan släta lakan. Och finns det inte någon slags stärkelse också som gör dem ännu styvare? funderar han.
– Du ser, det går nog att nörda in sig ännu mer!
Det var Neil Youngs LP ”Harvest” som fick honom att spela steelguitar, där har han sin musikaliska motor sedan dess, i de countrydoftande instrumenten.
Som vi sitter i grottan reflekterar han över att han faktiskt lyckats livnära sig som musiker i trettio år nu, många är artisterna och sammanhangen han spelad med och i.
Har du aldrig längtat efter att vara i centrum, att vara Artisten!
– Faktiskt inte. Nej, jag har inte det suget...det har nog att göra med vem man är som person. Inte så att jag har scenskräck, för det har jag inte, men jag trivs bra lite i bakgrunden för att stiga fram för ett solo lite då och då.
...och så avslutar vi intervjun, men Roger backar inte från vad han lovat. Han lovade ju att ta mig till tvättstugan.
– Kom får du se, säger han och drar mig med ut i trapphuset och visar på en dörr på höger sida.
– Där, säger han. Där inne är det.