Hon lever i två världar, Theresa Andersson. Dels hemma i USA, dels hemma på Sudret. Här känner hon sitt ursprung, en känsla som med åren kommit att betyda mer och mer.
Det är både tyst och stilla när vi tar bilden på vägen som löper genom Ronehamn. Theresa ställer sig på mittlinjen och poserar vant, hon har stått framför kameror förr.
En enda gång tvingas vi kliva åt sidan, det är en silvergrå japanare som passerar och kör vidare upp mot Hemse till.
I övrigt råder det totala lugnet. Minus fyra, hög luft, aningen av snö som pudrat trädgårdarnas gräsmattor.
Strax innan har vi suttit i ett julgransprytt rum och talat om det liv som aldrig slutar hända.
Hon är hemma i Sverige på en lång kort visit, två veckor i hembygden. Det är svårt med avvägningen. Biljetterna är dyra och hon vill få ut mesta möjliga av ö-vistelsen. Samtidigt finns det mycket som kallar over there, när du läser det här är hon redan tillbaka.
Så länge sedan nu den gotländska marken var den hon trampade till vardags.
Theresa Andersson är tjejen från Hugleifs Silte som 18 år gammal for till USA för upplevelsen och äventyret...och som blev kvar.
Det var den 20 januari 1990, exakt 26 år sedan nu. Kjell-Olof Feldt var finansminister och ”Do They Know It’s Christmas” gick in som etta på Trackslistan.
– Ja, säger hon. Det är lång tid. Tänker man så är det väldigt lång tid.
Det är mamma Inga-Lill som bor i huset i Ronehamn, pappa Sigvard bor i Silte. Det är Theresa och hennes make sedan tio år, Arthur, som äger det vita huset vid vägen i Rone. De ville ha något eget att komma till på Theresas hemö och för åtta år sen slog de till när det var till salu.
Vi ska tala om tiden och vad den gör med oss människor, om vad som är hemma och vad en dotter gör med hela sammanhanget.
Men först en aning bakåt, för att få en grund. Till det där första mötet med New Orleans på Louisianas Atlant-kust i Mississippis mäktiga delta. Hur det omedelbart fångade henne, som en kärlekshistoria, nästan.
Jag ber henne visa mig staden i hennes hjärta, jag som aldrig varit där.
– Förfallet intill nybyggt, rester av alla epoker syns i stan...ingen räds att vräka på med färg, allt är så levande. Ljus och mörker, yin och yang, mycket karaktär.
Än i dag slås hon av det som slog henne då, i en annan tid: Den tjocka luften och hur den vibrerar, den mustiga lukten av jord och mögel nästan, den fuktiga värmen och den gula friterade maten.
–...och så all slamrande högljudd och fantastisk musik, jazzbanden i French Quarter. Spontant, inbjudande, rent av målar hon.
Det är i själva verket så långt från lugnet i Ronehamn det går att komma.
Men trots det har hon såväl själ som hjärta i båda världarna. Kopplingen till sitt ursprung känner hon så fort hon landar på Gotland:
– Det finns en helt annan ro här, det är det här jag vuxit upp med, ett stort behov av lugn finns i mig.
Berätta.
– Naturen, människorna, språket...allt det där gör mig trygg. Att komma hit är nästan som att meditera, det anknyter till barndomen.
Barndomen, ja. Uppväxten. Blyg och försiktig, men ändå vild och påhittig. Och så musiken: Tiljans talanger, popgruppen BAG, sånggruppen Sudrets Spiror, åren på Hemsefolkan.
Så många minnen. Så nära, så långt ifrån.
Det mesta är som förr när hon kommer hit. Theresa är inte i Sverige så ofta men heller inte särskilt sällan. Någon eller ett par gånger om året.
Är det bra eller dåligt, att så väldigt lite förändras?
– Jag har alltid varit orädd för förändring och snarare alltid sökt mig dit. Samtidigt hyser jag en otrolig respekt för dem som nöjer sig med det som alltid varit...för mig är det skönt att ha en trofast plats.
Vi känner inte varandra, du och jag. Men det jag förstått är att du är väldigt gotländsk i själen.
– Så är det nog...
...säger hon och berättar med sin gotländska accent om uppväxten på gården, skulle något fixas fick man fixa det själv, ingen att fråga men nävarna fulla av valkar.
– Jag upptäcker mer och mer att mina drag som människa kommer från min uppväxt, det här att klara saker själv, att ta itu med de problem som dyker upp.
Theresa Andersson har gjort sig ett namn i New Orleans och resten av USA. Turnéerna har varit många och långa och även nått såväl Europa som Sverige och Gotland. Hon har skapat en egen genre, där hon som den muliinstrumentalist hon är, ensam på scen samplar och loopar sig själv och bygger upp låtar och arrangemang i stunden. Finns att se på Youtube.
Mamma Inga-Lill kommer in med ett fat fyllt av bullar i samma sekund som Theresa berättar att hon då, 1990, när hon första gången anlände till New Orleans, tänkte att hon aldrig skulle komma tillbaka till Sverige.
I en del av mig är smärtan svår. Bara tanken på att mina egna barn ger sig ut för att upptäcka världen och sedan inte vill komma tillbaka gör ont.
– Jag kände direkt att det var där jag ville vara, säger hon.
Ville du dit eller ville du härifrån?
– Inget av det, i samma stund jag hamnade där var det inget alternativ att inte vara där.
Världen är mindre i dag, byn är global och skype går att koppla upp i varje hem. Än har jag den tiden framför mig, än vet jag inget om mina barns livsresa.
Så är det även för Theresa. Jag ska fråga om detta, om en stund.
För fyra år sedan föddes hennes och Arthurs dotter Elsie. Hon busar och äter kakor och pratar både svenska och engelska.
Jag frågar Therese vad Elsie gjorde med henne som person:
– Hon fick mig att börja känna tid på ett helt annat sätt än förr. Jag var fast i min artist-bubbla där det går ut på att inte åldras alls.
Är det så?
– Ja...jag ignorerade tidens gång, kämpade för att hitta fotfästet, sökte bekräftelse som musiker, vilket jag också fick, det har verkligen gått jättebra, men...
Men?
– När hon kom fick allt ett helt annat fokus. För henne ändras allting hela tiden...hon fick mig att känna mig mognare, tror jag.
Mycket hände på en gång. Skivan ”Street Parade”, hennes åttonde i ordningen och producerad av gotländske musikerkompisen Tobias Fröberg, kom ut, Elsie föddes, Theresa slutade turnera och lämnade dessutom New Orleans.
Ett hus finns kvar i stadsdelen Algiers Point, men familjen bor numera i Shreveport i norra Louisiana, nära gränsen till Texas och Arkansas.
– Ta I-10 från New Orleans till Lafayette, sen fem timmar norrut på I-49, förklarar hon, om man nu skulle ha vägarna förbi.
Det var tack vare Arthur. I mer än tjugo år hade han arbetat med dockteater, när han och Theresa blev engagerade i en interaktiv teaterproduktionav ”Fantastic Mr Fox”, som sedan kom att bli film, på svenska ”Den fantastiska räven”.
– Man gick in i rävens värld, förflyttade sig hundratals meter tunnlar kopplade till 13 scener. Enormt! Dockorna var aktörer och publiken statister, berättar hon.
Uppsättningen drog till sig stor uppmärksamhet, inte minst av filmmakaren och Academy Award-vinnarn William Joyce i Shreveport.
Svårare behöver det inte vara, korsvägarna inte större än så.
– Vi flyttade helt enkelt hela produktionen till Shreveport och när den avrundades stannade vi kvar för att utveckla tekniken för film och TV.
Det som började i garaget har nu vuxit till att ha tjugo anställda i deras egen filmstudio.
– Och nu arbetar vi med vår första film, säger hon inte utan stolthet
Det är gotlänningen från gården som tagit tag i saker, som driver studion, producerar, skriver musik och syr kläder till dockorna.
Det är ett nytt liv med nya insatser. För livet slutar ju aldrig hända.
I höstas dog legendariske New Orleans-musikern Allen Toussaint, som kommit att bli en nära vän till Theresa.
Han har alltid, för henne, varit musik personifierad och så en dag var han bara borta.
– Jag blev så ledsen, jag grät i en vecka. Det kändes så konstigt att han var borta. Samtidigt är han inte det, hans energi finns kvar, jag känner den ända hit.
Släkten följa släktens gång, det är allt vi vet om livet. Tre generationer i det här i huset när vi ses.
Hur är det att träffa mamma?
– Jättekul...det är klart. Lilla mamma. Jag känner ofta att jag skulle vilja komma hem och ta en kopp kaffe, bara.
Hur tänkte dina föräldrar när du gav dig av och inte kom tillbaka? Vet du?
– De trodde nog det bara var en resa...men mina föräldrar har alltid varit så stöttande, de har förståelse för att jag har min väg att gå. Det känns lyxigt.
Om 14 år flyger din dotter till Sydney och sen ringer hon och säger att hon aldrig kommer hem igen.
– Det får hon inte! Fy! Det känns säkert helt annorlunda när man är på den sidan. Nej, fy! Jag fasar lite!
Det blir, säger hon, att ta ett djupt andetag och hålla hårt i hatten:
– Det blir nog svårt att släppa taget. Gud, ja. Jag hoppas på bra kommunikation och en uppväxt där hon får självförtroende och lär sig tänka själv. Så mycket annat går inte att göra.
Det är sen vi går ut, i den sydgotländska vintern. Två veckor varar hennes vistelse denna gång. Hon när en dröm att någon gång, kanske, åter tillbringa riktigt lång tid i Sverige.
Uppleva sina rötter igen, komma riktigt nära sig själv. Den hon är och den hon var.
Magnus Ihreskog