Det är just ett sökande det handlar om, från de tidiga barndomsåren på Näs ända fram till nu och vidare in i framtiden.
Det är så han säger det, Tommy:
– Jag ville alltid i väg, först till Hemse, sen Visby, sen Stockholm…vad fanns det mer? Vad finns det bortom hörnet? Men mest handlar det om ett inre sökande, med hjälp av kameran har jag kunnat fortsätta med det hela livet.
Vi känner varandra väl, Tommy och jag. I 24 år har vi varit arbetskamrater. Aldrig har vi umgåtts privat, men timmarna på redaktionen och i reportagebilen på väg till olika jobb är många.
Där, på väg till händelser i stort och smått, har vi pratat om livet. Om jobbet, förstås, om resor, om tankar, om barn som växer upp.
Men aldrig har jag ställt några av de frågor jag gör i den här intervjun. Sökandet, nyfikenheten, också hos mig. Med pennan och blocket som alibi.
När jag kommer till huset i innerstaden, där han bor med ett av sina fem barn sjunger Lisa Nilsson från köket; ”När kärleken tar slut”, en sång som säger så mycket om den tid som är nu.
För det är över nu. Praktiskt varje dag, i 34 år, har du sett Tommy Söderlunds bilder i Gotlands Tidningar. Men sista februari är det slut. Företaget omorganiserar och ratar fotograftjänsterna. Det är en slags skilsmässa, det här. Som att bli lämnad efter en lång och fin relation.
Vi ska till världen av bilder och vad en bild berättar om oss själva, men först till Näs på 60-talet.
Det var där han växte upp, långt från de flesta. Fyra kilometer till skolan, ledigt när det var snöstorm annars cyklade han eller åkte skrillor när vägen var frusen.
Föräldrarna var frikyrkliga och nykterister, vilket var genant i tonåren, minns han. Ja, senare i livet också.
Han minns ett varmt hem med tre generationer, minns tröskbullarna som mosades i kaffe med sockerbitar och mjölk, det var fint för sork när han kom blöt hem från skolan, han minns matcherna med Hablingbos ishockeylag, hur han tog plats i ungdomsfemman mellan Roffe och Nuffen.
I dag är gården såld, men de tre bröderna bor kvar i trakten. Det Tommy själv har kvar är minnena och dialekten. Han säger ”de kan vi gärä” (med hårt g) istället för ”det kan vi göra”, ”pa seidu um” istället för ”bredvid”.
För han kom ju i väg, så småningom.
Resorna till stan då han köpte knallpulver på Tempo när han var tolv kom att bytas till helt andra resor. Runt i Sverige och ut i världen, visst. Men kanske har ändå de flesta resorna gjorts inom honom själv.
I föräldrahemmet var underdånigheten till akademiker stor, till lärare, läkare, disponenter och direktörer.
– Pappa ville jag skulle ta jobb inom stat och kommun, på den tiden var tegelbrukets rykande skorsten en symbol för välfärd. Jag fick aldrig någon uppmuntran för fotograferandet, berättar han.
Så han gick sin smala och alldeles egna väg, glatt som skridskostråket till skolan, men också gnistrande vacker när solen stod rätt.
En rebell, i någon mening, precis som hans förfäder var rebeller då de döpte sig till baptister en dag på vintern 1882 när isen låg tunn över Fideviken.
Väckelserörelsen drev in från Småland och Tommy kan inte låta bli att dra paralleller till i dag:
– Det kastades sten på dem när de vadade ut i vattnet, Magnus, precis det som händer med oliktänkande nu. Dopet är något jag fått vetskap om alldeles nyligen…hela min historia har stigit i aktning, det har gjort mig mycket mer stolt över min uppväxt och mina föräldrar.
Han berättar, Tommy. Så många berättelser. Om mamma som sålde nypon och köpte en bälgkamera, om hans fjärde bror som dog vid födseln men alltid finns med i tanken, om tiden som busschaufför i Umeå, om första vikariejobbet som pressfotograf på Oskarshamns Tidningen.
Några pennstreck här, bara. En snabb bläddring i ett album med blekt lysande Instamatic-kort: Folkan i Hemse, fotolinjen på Nordens folkhögskola, fotokollektivet i Stockholm med lab på Tegnérgatan. 70-tal. Så länge sedan nu.
Vad är det som fångar dig så starkt med bilder, Tommy?
– Direktheten. Med ord måste man fundera, bilder går direkt hit in. Alla berörs inte på samma sätt…men alla berörs. Det är så jävla spännande!
Förr var pressfotograf ett högstatusyrke, nu monteras en hel yrkeskår ner. Tendensen är densamma över hela landet. Det gör honom bekymrad.
– Att bilden som en egen berättelse värderas ner. Kraven på kvalitet ökar bland läsarna, dem kan man bara lura på kort sikt, det tror jag kommer att visa sig.
Alla på Gotland känner till Tommy Söderlund; hans svarta skinnpaj, hans stora skratt och pliriga leende. I yrket alltid med en kamera på magen.
Du säger att kameran varit ett alibi, hur pass mycket har den också varit en mask att gömma sig bakom?
– Det har den på ett sätt varit hela tiden…men jag har också alltid varit medveten om det. Sista tiden har jag arbetat med en väldigt liten kamera, den ska inte ta fokus från mig, I första hand vill jag vara jag.
Fotografi handlar om att skapa ett förtroende. Så ser han det. Det kräver tid och att visa vem man verkligen är. På annat sätt går det inte att ta de bilder som berör mest, de som har ett djup.
Han funderar ett tag. Vi sitter i tv-hörnan vid öppna spisen, doftrankan lyssnar i fönstret. Han har en vän, Viveca, som han värderar högt. De lever inte ihop, men lever i varandra ändå, i glädje och ledsnad.
– Ta mera glass, säger han och nickar mot burken. Päronsmak. Vem är det de inte sett…ja, du, kanske träffar jag honom i mars, när jag fått tid till eftertanke.
Tommy har innan intervjun sagt att han är nervös. Kanske är han det. Det är aldrig lätt att utsättas för det man utsatt andra för genom alla år:
– De har inte sett ensamheten och vemodet, tror jag. Osäkerheten. Jag är ofta glad och öppen, tycker om att möta folk. Men jag har väldigt lätt till tårar…det finns så mycket känslighet i mig. Det tror jag inte alla har sett.
Det är här Lisa Nilsson kommer in, ”När kärleken tar slut”, hennes ”Så mycket bättre”-tolkning av Ace of Base-låten ”The sign”. Om ett förhållande som rämnar, som den skilsmässa han är mitt i en nu, från det jobb han haft i 34 år. Så nära det kommit, så många nyväckta tankar.
Och så mycket vi arbetskamrater tänkt. En skilsmässa är det för oss också.
Det är inte synd om honom, säger han. Han klarar sig, andra projekt är på gång. Men hur det än blir så blir det aldrig som förr. Det är det enda han med säkerhet vet.
På sistone har vemodet slagit till under de jobb vi gjort tillsammans, det är tydligt.
Trivs du, på något sätt, i vemodet?
– Ja…jo, det gör jag. Att lyssna till den typen av musik…Lisa Nilsson, Magnus Ugglas ”Jag och min far”, fast jag tycker nog bättre om Olle Ljungströms låt faktiskt. Men jag gillar fullt ös också, när jag kör bil ensam drar jag på Springsteen. Men, jo, jag gillar vemodet...det eftertänksamma.
Hur är det, ser du tillvaron i bilder?
– Ja. Rent fotografiskt och på andra sätt också, jag gillar författare som kan måla, sångtexter…jag gillar inte ytlighet, inte ytliga samtal, inte heltäckningsmattor, inte kulisser…jag tycker om det som är äkta…
…och det är det som varit hans ledstjärna under hela hans yrkesliv: att berätta om hur det är att vara gotlänning, hur det är att vara människa.
Hur ser bilden av Tommy Söderlund ut?
– Svartvit, tror jag. Lite allvarlig. En vacker bild, enkel och rak, mycket gråtoner!
Räcker det med ett enda knäpp?
– Nja, jag är ganska fåfäng, så det går nog åt en hel rulle.
Jag tycker det finns alldeles för mycket bilder i dag. Jag älskar de där enda tre korten som finns från scoutlägret eller vad det kan vara.
– På ett sätt håller jag med. Det är också därför stillbilder är så starka…du får lägga till så mycket själv, dina egna tankar och erfarenheter. Betraktaren av en stillbild är alltid på ett sätt medskaparen.
2014 gav Tommy Söderlund ut boken ”Utan ett du inget jag” i samarbete med skådespelerskan Liv Ullmann. En poetisk betraktelse över en dörr i Ingmar Bergmans hem på Fårö.
En dörr fylld av symboler; hjärtan, ringar, streck i skilda färger. Påminnelser om vilka Ingmar och Liv varit för varandra under dagen under den tid de levde samman; den ene som en förutsättning för den andre, ingen är något ensam; utan ett du inget jag.
Tommy är glad över sin relation med Liv Ullmann, inte så att de blivit vänner och ringer varandra…
– …men vi kom väldigt nära, vi såg varandra och kunde skratta ihop.
Just nu har Tommy, som den andre personen i världen – en indisk filmregissör har varit före – tillgång till att läsa Ingmar Bergmans personliga brev till Liv, förvarade på Filminstitutet i Stockholm.
Vad har det gjort med dig som människa, tror du?
– Det är ett nytt steg i att följa det där sökandet…och jag har lärt mig att våga mötas. Liv och Ingmar vågade mötas efter skilsmässan, jag tror det är viktigt, inte haka upp sig på något smått utan våga mötas för att kunna komma framåt.
Han har nyligen blivit 60, Tommy. 60. Otroligt. Men ändå, den där lillgrabben finns kvar i honom. Han var borta ett tag, under 80- och 90-talet var han försvunnen, men nu är han tillbaka och visar sig med stolthet.
Stoltheten över uppväxt och föräldrar, pappa är borta men mor har han kommit nära nu när tiden är knapp. Som om allt det handlar om är att förlåta sig själv och varandra och gå vidare sen i sina senare år.
–…och vet du, säger han. Sista dagen jag jobbar på tidningen, 29 februari, ska jag hålla ett föredrag i Havdhem på kvällen. Är det inte fantastiskt!
Som att själva livet knyts ihop, som att han kommer hem igen till sist.