Mattias Bärjed är känd som gitarrist i världsturnerande men sedan tre år nedlagda bandet The Soundtrack of Our Lives, varv på varv runt jorden for de.
Men också som filmmusikskapare. Senast i januari tilldelades han och saxofonisten Jonas Kullhammar en guldbagge för musiken till filmatiseringen av Klas Östergrens ”Gentlemen”.
Sedan två år bor han i Visby, nu i nyköpt villa med gotländska hustrun Matilda och två små barn. Livet har gått vidare, även om musiken än är högst närvarande. Men det kommer vi till.
För det här är i första hand en intervju om nånting helt annat turnéer och fräna riff.
Det här är ett samtal om ursprung och rötter, om att stå trygg i det förflutna och om den plirande känslan av frihet.
Jag har intervjuat Mattias tidigare, redan då slogs jag av hur varmt han talade om sin hembygd. Varmare än många andra som lämnat sin hemtrakt. Han tog mig dit med en närvaro som jag inte kunnat släppa. Därför har jag tagit kontakt igen med frågan: vad betyder dina rötter för den du är i dag?
Skåre sju kilometer norr om stora Karlstad, ett litet samhälle intill Klarälven där villakvarteren växte fram på 70-talet.
Pappa Tore, ingenjören, ritade själv huset på Marmorvägen, vilket blev Mattias plats på jorden. Det var där han växte upp som sladdis, med mamma, pappa och två äldre syskon.
Dagmamman strax intill, massor av barn i samma ålder i grannhusen, timret som ända till sent 80-tal flottades längs älven, hur han kände sig som Huckleberry Finn när han lärt sig simma och gled nedströms med stockarna.
Och fisket i älven, timmarna med metspö som gav braxen, sutare, mört och sarv. Inget att lägga på tallriken med en känsla av frihet och att allt var möjligt.
Livet kom att bli tusentals mil i turnébuss, marinerade kvällar på krogen och gig på all världens scener…
…men aldrig var friheten större än då, under barndomen i Skåre.
– Den är så stark i mig, just känslan av frihet under uppväxten. När som helst kan jag känna edn känslan, säger han.
Hur då? Berätta.
– Det är nåt med vattnet, tror jag. Dels närheten stora Vänern och så Klarälven, känslan att det fanns en väg ut, tror jag. Kombinerat med skogslandskapen och känslan av ändlöshet, att skogarna sträckte ända ut i evigheten.
Det var i Skåre allt kom till honom. Den första gitarren, viljan att spela musik, de första banden, en spelning då och då. Glimtarna av den stora världen långt där bortom skogarna.
Allt: syrrans killes röda Amazon, matcherna med Skåres juniorlag i fotboll, vinylskivorna: Pistols, Hendrix, Who, ”Not Fragile” med Bachman Turner Overdrive, hallonsaften som med tiden byttes mot vodka med virke.
Och så kom den punkt i livet när barndom och uppväxt är över, när nödvändigheten att röra på sig kryper i kroppen, när allt måste tas ett steg vidare.
– Det var som det gick på tomgång, du vet, jag var 20, jag repade med bandet, hängde på krogen, jag körde på rätt hårt ett tag men längtade nog mest bort, ut.
Han är 42 nu Mattias, den morgon vi ses vaknade fyraårige sonen med feber. Natten var rätt bökig, gråt och vaka. Men så är livet nu, det är en annan tid.
När du tänker tillbaka på dig själv i 20-årsåldern, vem var du?
– Jag var nog rätt förvirrad, mellan 20 och 25 var en rätt kaotisk tid. Så är det nog för många. I hela livet hade man haft skolan att förhålla mig till, men så plötsligt var det över och jag var ganska vilsen…man anses vuxen, men är liksom kvar i tonåren.
Det mesta han gjorde, minns han, var med en känsla av oövervinnlighet.
Tills pappa Tore gick bort, cancern tog honom, saker gick inte längre att ta för givet. Mattias var 23 och hela tillvaron skiftade färg.
– Jag körde på som man gör tills något händer som förändrar en på djupet. Det gjorde det när pappa gick bort.
Hur då?
– Ser man det i stort bromsade jag upp. Jag tvingades handskas med saknaden, vilket fick mig att växa som människa, så ser jag på det i dag. Även om det var jobbigt då.
Van Morrison har skrivit passionerade sånger om sin uppväxt i Belfast, Ulf Lundell har skildrat barndomen på Värmdö i böcker och musik, de glittrande fjärdarna och milsvida blå skogar, Eric Palmqwist och hans EP’s Trailer Park har gjort ett helt album om sitt ursprung på Gotland. Rötterna, alltid närvarande i konst och hjärtan.
Jag har sällan hört någon tala så varmt om sin hembygd som Mattias. Om skogarna, sjöarna, den höga luften. Han bär den tiden i sig som en klangbotten i allt.
Många jag intervjuat som kommer från mindre orter verkar mest glada att de kom därifrån.
Inte heller Mattias hade, med hand på hjärtat, kunnat tänka sig att bli kvar där på Skåreberget, men han bär, lugn och lång, Värmland dhupt och varmt inom sig.
Men han säger också att det faktiskt börjat avta en aning, att han blivit, som han säger, gotlandifierad.
– Jag konstaterade bara häromdagen hur mycket jag faktiskt trivs här på ön. Värmland har släppt lite, eller om det är jag som släppt Värmland.
Säger han om sina år i Stockholm, hur en rent fysisk längtan, som när man längtar efter en människa, kunde drabba honom, längtan efter hembygden.
– Då tog jag tåget, två och en halv timma, hem till mamma. Jag har alltid tyckt väldigt mycket om att komma hem, det gör jag än i dag.
Vad nu hem är. När Matilda, som han träffade på en fest för ett antal år sedan, föreslog en flytt till Gotland slog han bakut. Det är ju en ö! Rädd som han var för isolationen.
Men de provade och Mattias säger att Gotland landat i honom. Nu är Visby hans ”hemma”. ”Jag bor ju här” som han säger.
– Att det är just en ö är också frihet. För mig innebär det nyttig distans till arbetet, som när jag var i Stockholm och jobbade med ”Gentlemen”, då kunde jag gå helt in i det, och när jag är här så är jag här.
Här får han också tid att tänka, behovet av att emellanåt vara ensam med sina egna tankar är stort.
– Att komponera kräver tid för reflektion, det får jag här. Visby innebär måttligt med distraktion
Mattias har behållit sin värmländska accent. Han märker att dialekten ofta slår an en positiv känsla hos människor han möter:
– Men många tar sig också friheten att försöka härma den. Visst är det lite märkligt? Det hände senast i går, faktiskt!
Han trodde han hade slutat att turnera., Mattias. Det har han inte. Under sommar och höst har han turnerat med hardcore-bandet Refused, och än mer ska det bli. Nyligen var han i Holland för konserter, liksom en kortare Europa-sväng som tog bandet till London och Paris.
Till våren lägger gruppen världen för sina förstärkare: Australien, Nya Zeeland, USA, Europa, möjligen också Sydamerika.
Dessförinnan ska mastodent-projektet ”Gentlemen” slutföras. Det som var två timmars biofilm ska bli sex timmars tv-serie i julhelgen. Vilket så klart även krävde en hel massa mer musik.
– Just nu håller jag på med låtordningen, en stor mängd extramaterial ska ges ut. Storhetsvansinne, kanske, ler han.
Det renoveras i Mattias och Matildas villa när det här intervjun görs., golvet slipas och lackas Så vi ses hemma hos mig. ”All things must pass” med George Harrison i bakgrunden. Vid nästan varje låt avbryter han sig; Fan vad den här är bra!
Jag har också av fri vilja lämnat en plats för en annan. Mitt barndomsland finns i Småland. Ibland leker jag med tanken att flytta dit igen, tillbaka till det som var. Intellektuellt vet jag att det bara är fantasier. Det som fanns finns inte längre.
Jag frågar Mattias om han känner igen tankarna och han säger…
– …jättemycket! Jag kan också sitta och fantisera så, men det är nostalgi det handlar om. Vi har inte huset kvar i Skåre, men när jag är i Karlstad letar jag efter det där gamla ibland…
…men inget finns kvar!
– Precis. Det är en känsla som finns inombords, men som inte finns i verkligheten. En känsla som är meningen att man ska bära med sig, som tur är är det positiva minnen.
Vad har du kvar i Värmland i dag?
– Mamma, mina syskon, en stor del av släkten…mina rötter. Pappa finns kvar i minnet, en ständig närvaro.
I forskningen är släkten tillbaka till 1600-talet, Mattias berättar om bilfärder med brorsan som tagit honom till platser där förfäder levt sina liv.
Av allt som hänt genom generationerna är han själv nu en länk mellan det förflutna och framtiden. Hisnande tankar och insikter, alltsammans.